Det var inte en föreläsning...det var etthundrafemtio...

I onsdags kväll var jag på föreläsning med Harold Göthson, via Nätverket Kalejdoskop och Göteborgs Universitet. Harold föreläste för en fullsatt sal med runt 150 personer på Pedagogen i Göteborg. Det var varmt, trångt,  det fanns ingen luft och luften var tjock av tankeverksamhet.

Harold inledde med en intressant reflektion om hur vi kan äga eller veta vad vi tillför i andras erfarenheter, vad människor tar med sig av det vi säger under till exempel en föreläsning. Han började med att säga att denna kväll skulle han föreläsa för oss, men det var inte en föreläsning som skulle bli till här ikväll det var 150 st. Alla i som lyssnar kommer höra olika saker, dra olika slutsatser, tänka olika om det som sägs och lägga till våra erfarenheter till det. Sen kan de gå tillbaka till sin verksamhet och säga, så här gör vi för det har Harold sagt. Har han det? 

Det där med lyssnandet är verkligen intressant. Vi kan ju inte lyssna utan att tolka. Vi kan inte lyssna utan att filtrera genom våra egna erfarenheter. Redan när vi lyssnar så är det vi hör inte exakt det som personen ifråga vill säga. Jag menar inte att vi ska sträva efter ett sådant lyssnande, som på något sätt skulle vara helt "fritt" från att passera igenom våra erfarenhetsfilter. Jag menar bara att vi ska vara medvetna om det. Vi hör inte vad andra säger vi hör det som andra säger genom våra egna erfarenheter. Någon har sagt; 

"Vi ser inte saker som de är- vi ser saker som vi är. "

Jag började direkt tänka på dialogen, hur viktig den är för att försöka förstå varandras olika tankar och tolkningar om vad det är vi håller på med. Efter som jag är väldigt engagerad i delarkulturen och nätverk så tänkte jag direkt på hur vi genom detta nätverkande övar på att lyssna, att dela våra egna tankar och att utveckla och spinna vidare på andras. 

Det vi gör när vi gör så är att vi skapar en reflektionskultur, en kultur av att tänka och formulera våra tankar tillsammans. Harold pratade om hur barnen i förskolan har rätt att vara i en reflektionskultur där både barn och vuxna är involverade. Barn har rätt att få tänka och dela tankar med varandra och med de vuxna, att tidigt få möta detta med de rättigheter och skyldigheter som kommer med det är en förutsättning för att ett demokratiskt samhälle ska kunna växa. 

 Harold berättade hur han tänkte om hur man kunde strukturera den undersökande processen. Han började med att berätta att när vi valt ett område som intresserar oss så måste vi tänka om vad det område är för oss, oavsett om vi talar om barn eller vuxna. Vi tänker tillsammans med andra och samlar våra idéer tillsammans- gör dem synliga och låter dem mötas. Efter vi har sett alla idéer kan vi en gång till tänka om dem för då har andras erfarenheter lagts till till det vi har tänkt. På detta sätt kan vi sedan bygga vidare på varandras idéer och förståelse och hitta områden att fördjupa oss i.

Jag tänker på omöjligheten i att kontrollera ordet, eller kanske är det tanken jag tänker på? Vem som tolkar vad, vem som äger det, hur det växer och vrids och reflekteras över och diskuteras, återges och sprids. Vad har han sagt? Vad sa han, egentligen? Vad menade han när han sa så? Hur tänker jag om det? Genom att gå i dialog kan vi utforska vad vi menar och hur vi tänker och lägga till andras erfarenheter till våra erfarenheter och få nya erfarenheter utifrån det. 

Är det viktigt då? Är det viktigt vem som sagt vad och om det är sant, och vad är sant egentligen? Kan vi kopiera andras sätt att göra eller behöver vi inspireras av andras sätt och sedan formulera och göra våra egna sätt? Kan vi bara göra eller måste vi tänka och göra samtidigt? Vi separerar gärna detta när vi utvecklar våra verksamheter. Vi vill tänka färdigt först, före vi gör och ibland bara gör vi utan att tänka nåt. Jag tänker att det finns en mellanväg här. Vi gör och vi tänker samtidigt. För vi måste öva oss att tänka när vi gör. 

Vad är förskolan för er? Vad betyder den och vad vill ni den ska vara hur vill ni den ska verka? Har ni funderat på det? 

Reducerad till en Rutinsituation? - att ge barnen makt över sitt eget liv

Jag spinner vidare på tankar från en twitterreflektion tillsammans med @mammahensvarld Jenny Henriksson och hennes inledande frågor

Hej alla som kan Reggio, kan ni hjälpa mig? Hur ser Reggio på rutinsituationer och lärande? Ping @Thompotti @ErikaKyrkSeger @LTLinder
— Jenny Henriksson (@mammahensvarld) January 31, 2015

@LTLinder @Thompotti @ErikaKyrkSeger jag undrar pga jag mest läst om projektarbeten och dokumentation men inget om resten av dagen...
— Jenny Henriksson (@mammahensvarld) February 1, 2015

och ett blogginlägg från Mathias Köppen - Krav, tvång, makt som fick tankar som har legat i vila ett tag att blomma upp igen. Så här kommer mitt lilla bidrag att fundera över.

Vad är en rutinsituation? I ditt vuxna liv, ja du som arbetar på kontor eller i en affär eller någon annanstans som inte är en förskola, vad skulle du benämna som en rutinsituation i din dag? Är det när du klär på dig på morgonen, äter lunch, när du går ut en sväng på din rast eller när du går på toaletten? Gör du det på rutin? Betyder det något för dig i ditt liv? När bli något reducerat till en rutin? Eller har rutin inte det det förminskade värde jag tillskriver det?


Jag har funderat en hel del på det här med rutinsituationer som de benämns på förskolan och hur de vuxna tar makten över dem och kan helt och fullt vända från en inkluderande, öppen och inkännande pedagog till en härskande, avstängd och exkluderande pedagog. Per Bernemyr sa det, när han handledde på vår förskola, att det är i mellanrummen man ser det, hur barnen blir lyssnade till och hur gruppen tar hand om varandra. Inte på samlingen när det är uppstyrt av pedagogerna utan när barnen får vara i mellanrummen och pilla med sitt. Då märker man om det finns inkludering, omhändertagande och relation i gruppen.

Ofta hör jag pedagoger dela upp dagen med barnen i projekterande och rutinsituationer och kanske även en sväng med "fri lek". Jag har också oroat mig för hur rutinsituationer ska lösas och har många gånger suttit och pratat med kollegor och försökt lösa problem som uppkommit när barngrupperna varit för stora eller barnen varit för små eller tiden varit för kort, eller maten har blivit kall. Alltid har problemet legat utanför vår kontroll och vi har fått hantera det bäst vi har kunnat. Jag har också tänkt att jag, eller hört att andra, varit ensamma med så och så många barn. När vi började samarbeta kring detta på vår förskola, barn och pedagoger så har jag helt ändrat syn på de sk. rutinsituationerna. Det som vi kallar för rutinsituationer kan i själva verket vara något helt annat. 

Ett arbete som mina kollegor gjorde med de allra yngsta barnen på vår förskola var just att försöka ge barnen makten över hur de skulle gå tillväga i att ta hand om sig själva tillsammans. Märk noga hur jag uttrycker det, ta hand om sig själva TILLSAMMANS, för det handlar inte om att var och en klarar sig själv utan hur man kan ta makten över sin egen vardag och skaffa sig det man behöver men också att se till att andra runtomkring får det de behöver. Genom att erhålla kunskap om hur och var så kan man också dela den med andra och få flera att kunna. Detta var alltså ett gemensamt arbete för barn och pedagoger. Pedagogerna hade makten över att fördela tiden, tillgång till mat osv men det de gjorde var att ge barnen möjligheter att delta, att göra det synligt hur det fungerade och var man hämtade, lämnade, var saker fanns, hur det kunde gå till. Pedagogerna var också öppna i att låta barnen göra på sina sätt så länge det inte blev ett problem med säkerhet. Att som vuxen våga frångå sin egen inrutade tanke och dela med sig av makten till barnen är svårt och det ger också en oro över att göra rätt och ge tillräckligt mycket stöd. Genom att verkligen lyssna på barnens försök, förslag och tillägg hittade mina kollegor och deras barngrupp sin väg att gå. Här synade man allt i skarvarna och funderade på hur det kunde vara. Varför man gjorde på visa sätt och hur det blev om man gjorde på andra sätt. Det krävs mycket tillit, både från pedagogerna mot barnen men också mellan barnen och från barnen till pedagogerna. Ett lästips här är helt klart Lyssnandes Pedagogik av Ann Åberg och med teoretiska tillägg av Hillevi Lenz Taguchi där Ann beskriver just ett sådant arbete om hur man bryter ner strukturer och börjar syna sin vardag med barnen.

Jag tänker på vad vi väljer att dokumentera i förskolan, vad vi väljer att synliggöra. Jenny, som skrev tweeten här ovan, sa att hon bara hört och sett om projektarbete från förskolor som arbetar med inspiration från Reggio Emilia och inte hur man gör med resten av dagen. Jag tänker att detta är ett synliggörande av vad vi i förskolan väljer att visa upp och i det valet finns säkert också etiska och uppdragsmässiga val. Jag tänker återigen på mina kollegor som valde att dela sitt arbete kollegialt på vår delar-dag i kommunen. De ville få andra att tänka tillsammans med dem kring hur vi kan förskjuta delar av makten vi vuxna har på förskolan vidare till barnen. Många saker som andra pedagoger tänkte var omöjliga att göra med små barn hade mina kollegor gjort med hjälp av en stark tilltro till barnen och ett stort lyssnande som inte handlade om att skapa anarki utan som handlade om att plocka fram allas olika tankar och sätt att göra för att tillsammans förstå varandra och den vardag vi lever i. Här är nätverken en stark kraft för förändring för barnen på förskolan. När pedagogerna möts och får syn på varandras verksamheter kan mod och hopp väckas och möjligheter ges. När verksamheten blir transparent mellan dem som arbetar däri kan erfarenheter delas. Sedan har vi vårt uppdrag och kan inte dela vad som helst med vem som helst. Barnens integritet, föräldrarnas önskningar är alltid ett etiskt ställningstagande och ska noga diskuteras och vägas.

Alla förskolor som säger sig inspireras av RE arbetar olika, för det är just vad de förskolorna och de pedagogerna väljer att inspireras av som blir deras uttryck på just deras förskola. Alltså är det olika överallt. Det vi gemensamt har att förhålla oss till är läroplanen. Här finns starka värdegrundsuppdrag som inte går att förringa. Det jag och mina kollegor inspireras av kring Reggio Emilias sätt att arbeta och tänka om barn och förskola är barnens och förskolans plats i samhället, barnens möjlighet att utforska sina egna teorier före de får tillgång till fakta och sedan kunna förhålla sig till dessa, att väva samma fakta och fantasi, att veta att barn har sina referenser och sin historia med sig till förskolan, att involvera föräldrar i barnens och förskolans arbete, att dela och reflektera tillsammans med barn och kollegor. För mig handlar det mer om värden än metod, att förstå förskola och i relation till den barn, pedagoger och föräldrar på andra sätt. Vidare inspireras vi också av synen på kunskap som något vi skapar tillsammans och som är föränderligt. Alla som tar del av forskningsrön vet ju det, att det som var sant igår, inte helt säkert är sant idag.

Så hur ska vi avrunda det här då? Jo, om vi börjar med att se på verksamheten som en helhet, som en obruten cirkel där allt ingår som vi alla behöver under dagen i samklang med det vi är nyfikna på och det vi vill ära oss mer om. Allt detta arbete bygger på våra relationer till varandra och vår förståelse för varför vi är där vi är. Så om vi utforskar det tillsammans, oavsett om det är i stort eller smått och ställer det i relation till förskolan, samhället, Sverige och världen (och rymden and beyond?) så gör vi nog det vi borde göra tänker jag.....lite som livet i stort faktiskt.

Att blanda ihop kreativitet med variation #linedu #bett2015

"I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.

Wikipedia sökning: Kreativitet

Bild från Louisiana

Efter studiebesöket på en av skolorna i London så diskuterade jag med några svenska förskolechefer om vad den skola vi besökt hade gjort med sina digitala verktyg. Det jag uppfattade var att lärarna gjorde traditionell undervisning/förmedling fast med digitala verktyg. De samlade visserligen in barnens tankar om vad de var nyfikna på/ville lära sig mer om men sen var det läraren som planerade upp innehållet och barnen härmade efter.

Barnen lärde sig verktygen med hjälp av samma innehåll som förut. Ett exempel var att barnen i en tvåa satt och gjorde Keynote presentationer som alla hade samma innehåll- Antarktis, ett annat var barnen som gjorde vulkaner där läraren projicierat upp en vulkan på en smartboard och sedan hade barnen samma färger, samma material, samma metoder för att göra vulkaner. Steg för steg, på samma sätt. Barn som inte ville göra på det sättet, rättades in i leden. Man använde lärarnas förkunskap, de planerade upp och barnen härmade efter.

Jag pratade med flera av barnen om vad de gjorde, hur de gjorde och de var mycket bra på att beskriva vad de höll på med. När jag frågade dem vad de tyckte var roligast på skolan så var uteslutande svaren LEKA eller SKAPA, det såg dock tyvärr ut som att de fick göra väldigt lite av just detta. Ingen av barnen svarade att de de gjorde just där just då var något av det roligaste.

I diskussionerna efteråt blev det i alla fall en krock i tanken när jag försökte problematisera kring hur barnen på skolan gjorde samma saker som förut fast nu med digitala verktyg, att inget egentligen hade förändrats. Jag ställde frågan till en av huvudlärarna på skolan, om vilken som var den största förändringen i lärandet för barnen och de vuxna efter de infört alla de digitala verktygen och hon svara att de underlättade arbetet för lärarna. Lärarna behövde nu inte ha en massa fysiska dokument utan kunde ha allt i sina Ipads, likaså kunde de skicka och använda den för kommunikation med eleverna. Luften gick ur mig litegrann. Den största förändringen med de digitala verktygens inträde i skolan var alltså att den blev papperslös? Inget om hur världen plötsligt steg in i klassrummet eller hur hierarkierna förändrades i vilken som äger kunskapen, så som många upplever det här i Sverige?

När vi fortsatte diskussionen på förskolespåret under eftermiddagen uppstod sedan något som jag finner mycket intressant. Något som jag stött på många gånger och som varit en stor frustration för mig särskilt för att jag kommer med fördjupad kunskap om estetiska utryck- konst, teater, och musik som oftast inom utbildning ses som grädden på moset eller som det där som gör den tråkiga undervisningen lite "roligare". Deltagarna från Sverige hade upplevt att man arbetade väldigt kreativt på skolan som vi besökt. Då tänker jag att man blandar ihop kreativitet och variation. Eleverna på skolan fick stor variation i metodval. De höll på med digitala verktyg men även med flera andra olika typer av material som silkespapper, kol, blyerts, klister, garn, oljepastell m.m. men innehållet var oerhört begränsat och samma för alla. Läraren visade barnen hur de skulle riva pappersbitarna, hur de skulle klistra dem på pappret, hon fångade till och med upp bitar som en liten pojke inte ville ha och klistrade fast dem åt honom. Det fanns en väg att gå.

Martina Lundström bloggade i veckan inlägget "Det snöar sällan från en blå himmel"om pysslet i förskolan och de vuxnas föregivet tagna rätt att tolka världen åt barnen. Jag tänker att vi ofta avgränsar kreativitet till pyssel och i alla välmening om att det ska bli rätt, gör just som läraren med vulkanuppgiften. Martina skriver:

"När vi söker efter "pyssel" söker vi då nyskapande av kunskap eller reproduktion av redan befintlig kunskap? "Pysslar" vi för att ha någonting att göra eller för att fördjupa, reflektera och utveckla?"

Jag ställde frågan om hur personerna i facebookgruppen Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor i väst (som nu är landsomfattande och även har pedagoger från andra länder med) uppfattade kreativitet. Där fick jag en mängd olika kommentarer som sa att kreativitet är en förmåga att förverkliga idéer, att göra något nytt, att våga göra, ett idéflöde, spontanitet, känsla, individen unika möjligheter m.m. Jag fick också ett svar som pekade på att kreativitet kan vara en förmåga som gå att träna upp;

Tänker på citaten "begränsning är kreativitetens moder" och "kreativitet faller inte ner från himlen". Hur kan vi ge barnen och oss själva intelligenta uppgifter och sammanhang så att vi får öva på att bli (mer) kreativa? /Carina Lindblad

Jag tänker att det är väldigt viktigt, att det inte blir så att vissa personer är kreativa och andra inte. Jag tror som Carina att kreativitet är en förmåga som går att träna upp. Genom att sätta oss själva i situationer som kräver att vi tänker om och tänker nytt är ett sätt att utveckla kreativiteten. Dessa möjligheter behöver vi också ge barnen på förskolan.

För mig är kreativitet förmågan att kunna hitta lösningar när urvalet är begränsat, att göra något oväntat och se möjligheterna i den uppgift som ligger framför oss. Kreativitet har för mig inget med material eller estetik att göra. Det är en förmåga som kan ge möjligheter i en ateljé så väl som i en busskö, en trädgård eller en hårsalong. Kreativitet är det som gör att vi hittar nya ingångar, att vi kan skapa nytt genom att kombinera våra erfarenheter på nya sätt. Kreativitet är också att göra, inte bara tänka. Eller som Johan sa i REIVäst-gruppen.

Kreativitet är att kunna skapa det oväntade av det väntade. /Johan Fjellman

Just nu tänker jag mycket på kreativitet i förhållande till pedagogiska rum. Här kommer min största inspiration för tillfället; Olafur Eliason. (Tack Carina!) Man kan lyssna till detta på många olika sätt. Prova att lyssna ur ett lärande/utbildningsperspektiv och tänk på era förskolor. Mycket spännande vill jag lova!

Vilda bananer, kuber och trådar #linedu #bett2015

Efter fyra intensiva dagar i London så flyger jag nu hem. Huvudet är fullt med intryck och tankar. Vissa är det mer reda i, andra är mer trassliga. När jag, Erika och Markus efter fredagens föreläsningar, plockade ihop våra tankar så redade vi lite i begrepp som vi tänkte kring, pratade om bilder vi hade av processer och nätverkande. 

Vi gled in på upplevelser av hur pedagoger och rektorer ibland berättar att de har ”kommit långt” på sina förskolor. Det kan handla om digital teknik, om pedagogisk miljö, om värdergrundsarbete, barnsyn eller reflektion, men själva begreppet man använder handlar om att man har kommit långt, eller kanske man säger att man har kommit olika långt på olika förskolor. Vi funderade på det där med långt, att ha kommit långt. Det borde betyda att man är i relation till en linjär process, att man har mål att uppfylla och att man har kommit med eller mindre långt med sikte på dessa mål.

Om vi nu funderar på det lite och sätter det i relation till att vi numera pratar mer och mer om processer som inte är linjära utan mer cirkulära eller rhizomatiska, förgrenade så får vi ju också förändra vårt sätta att prata om utveckling. Vi kan inte längre prata om vem som har kommit långt. När vi funderade över detta sa Markus att han såg det mer som att stå i ett trassel, att de som har hållit på ett tag har mera trassel runt sig. Man har, som Markus uttryckte det, dragit i flera trådar. Man har provat flera olika sätt, laborerat, känt in, reflekterar, hämtat inspiration, teori, filosofi från många olika ställen. Vi började pratade om trådar. 

Jag berättade att jag om jag känner mig lite overksam, rastlös eller oinspirerad kan ta en låda garntrassel och sätta mig på golvet med barnen och börja trassla ut och veva upp trådar som ligger huller om buller. Det brukar allt som oftast engagera många barn och vi klipper av trassel, sorterar och snurrar små bollar tillsammans. Men sa Erika, kan det inte vara en bild för nätverkande? Hon drog parallellen till att dra i trådar, reda ut och skapa mening bland trasslet tillsammans. Jag tänkte på den bilden, av mig och barnen på golvet, av alla trådar, trassel, saxar och samtalen om allt och inget. Visst är det så, att vi måste reda tillsammans i alla våra trådar, att vi måste försöka se vad som hänger ihop, vilka färger där finns och hur de kan samverka för att väva nya sätt att förstå vår värld, lärandet och växandet däri. 

Jag blir ibland lite orolig när man som utbildare inte vill dra i flera trådar, när man nöjer sig med en tråd och vevar bara den. När man inte känner till, eller vill känna till, vill ta reda på mer om olika perspektiv på utbildning, samhällsutveckling, hållbarhet, relationer och diskurser. 

Under torsdagens studiebesök på Anson primary school utanför London visade Simon, som jag tror var huvudlärare, oss en bok; One kubik foot av David Liittschwager, där författaren tagit en kub (visst va det kul?!) och ställt ut i naturen på olika platser. I en timme hade han kollat vad som passerade igenom kuben. I regnskogen, i bergen, i havet. Mängder med insekter , frön och djur hade passerat, alla som viktiga delar i ett ekosystem. Han gjorde sedan samma sak i ett majsfält. Där hade han under tre dagar fått sex insekter som passerat kuben. I den hårt besprutade och planterade miljön fick variationen ingen plats. Där skulle det bara växa majs som skulle se likadan ut. Mångfalden var borta, produkten var det enda viktiga. Simon gick vidare till bananer. Bananfält med odlade bananer där inga bananer har några egna frön. Får man in någon missväxt går det inte att odla på den platsen något mer. Han jämförde sedan med vilda bananer, banan savuage. De är fulla med frön. De planterar sig själv var de vill och växer och frodas och förs med vinden så högt eller så långt bort som den vill. 

Simon drog paralleller till skolan. På Anson primary school vill de att det ska finnas mångfald, av tankar, uttryck, individer, kulturer. Han visade en bild på en vild banan och sa - Detta är vår önskan för våra elever, det kan låta konstigt men vi vill att de ska vara vilda bananer när de sluter på vår skola. 

Jag tänker på vilda bananer och hur de representerar någon som är full av kraft och möjlighet. Någon som har alla inneboende resurser och som kan slå rot och utvecklas var som helst. Jag tänker också på kraften i att vi har varandra, i att vi tillsammans kan skapa mod att rycka i alla de där trådarna. Att vi ska våga, som Markus sa, se vilka som hänger ihop, vilka som har trassliga knutar mitt på, vilka färger och texturer som bor i dem. Våga rycka i dem, lära, knyta ihop eller lösgöra. Använda oss av överraskningarna, av misstagen, av allt det där som gör lärandet spännande. Eller som Ewan McIntoch som föreläste på inspirationsförmiddagen hos Lin Education beskrev det; man kan inte hitta nya vägar om man inte vågar använda sig av sina misstag och de överraskningar som kommer. Hans råd var som följer

”To lean in on the interesting failures ”

Så, jag hoppas ni tar chansen att bli vilda bananer…och att ni även låter barnen bli det!

Many to Many- kraften i närverken #linedu #bett2015

Är på BETT med Lin Education. Hela upplägget ärt tanken om nätverkandets kraft. 

Tisdagen startar med kortare inspirationsföreläsningar. Stämningen är hög vilket kan avläsas på det konstanta bubbel av dialog som sjuder i lokalen på vackra Beaumont Estate som Lin Education har hyrt för konferensen. 

Inleder gör Bonnie Stewart som med hela sin uppenbarelse, tydlighet och energi ger oss en kickstart in i nätverkandets betydelse och begreppet Many-to-Many. Bonnie menar att nätverken är metoden vi behöver för att filtrera det informationsflöde som finns runt omkring oss. Genom att bygga nätverk och genom att varje människa i nätverken är en liten nod som kan koppla ihop människor med varandra så skapar vi struktur i det som annars bara är ett flöde. Information ägs inte längre av några få som kan kontrollera vilka som får tillgång till den, nu är den ”fri och tillgänglig” och det har omkullkastat den kontroll som har funnits men också skapat ett ohanterligt flöde. 

Bild: Natalie Greppi

Jag tänker att denna kontroll försöker många av oss så desperat hålla kvar. Vi står där mitt i flödet och kraften är enorm, det skummar om hela kroppen och vi försöker hålla emot. Som en dammlucka som öppnats och vi har ett litet decilitermått att skopa undan med. Vi försöker kontrollera barnen, våra kollegor, pedagogerna i vår organisation, föräldrar osv. Vi försöker kontrollerar kunskap, olika grupper som vill äga kunskap, metoder som vi tänker ut osv. Att tro att man har kontroll är förrädiskt, det omkullkastas snart av att någon annan har tänkt och gjort och vi känner oss berövade på vår tanke, vårt sätt och vår kontroll. Allting förskjuts och vi drunknar snart i flödet som stiger och vår enda möjlighet blir att släppa taget och lita på att det just vi har är unikt. Ingen annan kan ta ditt perspektiv. Ingen annan kan göra det som du gör, på det sätt du gör det. 

I Nätverken finns en gemensam tanke om att skapa mening tillsammans och ge något tillbaka, att hela tiden själv bidra med sin tanke och med sin möjlighet att koppla ihop andra människor som finns i ens nätverk och som kan ha nytta av varandra. Detta bidragande är själva livsessensen i nätverkandet, om den dör, om människorna i nätverket sluter istället för att öppna upp, tar utan att bidra och koppla ihop kommer nätverket dö ut. 

Enligt Bonnie ger nätverken oss den struktur vi behöver. De ger en inbyggd källkritik och ett användande av varandras kunskap och nätverk. Jag vet vem jag har fått informationen av och vad jag fått av den personen förut, jag vet vem jag behöver prata med om olika saker och andra vet det om mig. Alla bidrar med sina tankar, personer/kopplingar. 

Bonnie vill ge oss en konkret upplevelse av Many-To-Many och ber oss tänka hur det från henne går en röd tråd till var och en av oss som lyssnar, röd för att det är hennes favoritfärg. Hon ber oss prata med personen bredvid oss och fråga vad denne har för favoritfärg och samtidigt tänka hur de trådarna går mellan oss. mellan mig och Markus går det en mörkgrön och en lila tråd. Sedan ska vi vidare berätta om vår grannes favoritfärg för ytterligare en person, jag vänder mig till kvinnan framför mig och vi byter trådar, både våra egna och våra grannars. Nätverket växer. Ser ni alla trådar, undrar Bonnie. Jag tänker på mina egna nätverk och hur de sitter ihop med andras nätvker och jag tänker på hur många personers tankar och perspektiv jag har tillgång till. Det ger mig en känsla av att vi alla, som Bonnie illustrerar med sina trådar, är ihopkopplade. Ett kollektivt medvetande. 

När vi pratar om det nya lärarskapet så pratar vi mycket om hur läraren behöver vara men inte så mycket om vad det är som behöver läras. Vi försöker skapa en ny roll gentemot barnen/eleverna och trasar runt och försöker identifiera vad det är vi ska eller inte ska göra. Med Bonnies idé om Many-to-Many blir det mer fokus på vad vi faktiskt KAN göra. Vi kan dela vår tanke om nätverken med barnen, vi ska låte dem bilda sina nätverk och stötta dem i det, förklara hur nätverken kan stödja och hjälpa dem, vilka de kan lyssna på och hur de ska lyssna på dem beroende på ur vilka sammanhang och vilka nätverk de kommer ifrån. Ge dem konkreta erfarenheter av nätverkens kraft. 

Jag tänker på våra barn i förskolan. Hur de har en massa nätverk med sig när de kommer till oss och hur de i mötet med förskolan utvidgar dessa. Hur tar vi vara på det våra barn vet och kan? Hur ger vi dem möjlighet att bygga vidare på sina nätverk? Vi har någonstans förstått att delandet av idéer är kärnan men utnyttjar vi nätverken tillfullo och förstår vi att det är nätverken som kan ge oss den sortering vi behöver? På morgonmötet på förskolan träffas vi och planerar för dagen, för det arbete vi gör och vi delar också idéer och tankar vi fått, upplevelser vi har gjort och personer vi tycker verkar intressanta. Detta är nätverkandet i sin linda. Detta är vad vi behöver. Nätverken är stommen i vår utveckling. 

Bild: Natalie Greppi

Ilma Caprnja är gymnasieelev. Hon är så jäkla klok. Jag förundras över hennes mod och hennes tydlighet. Hon talar också under de miniföreläsningar som vi får lyssna på under förmiddagen. Ilma pratar om sårbarhet och berättar om hur hon först tänkt om att vara sårbar, att visa sig sårbar, att det är en svaghet. Hon vänder sedan på det säger att det som behövs för att bygga kontakt  (relation, tänker jag) mellan människor är just sårbarhet och, som grunds för denna, tilliten. Att vara sårbar, vara öppen, är att bjuda in och att ha tillit till att det man erbjuder inte vänds emot en. Ha tillit till de som tar emot. Genom att gå upp på scen och tala inför oss 500 nånting personer så gör Ilma just det; hon visar sig sårbar och hon har tillit till att vi tar emot hennes tankar. Hur förhåller vi oss till människor som visar oss sin sårbarhet genom att dela sina tankar, sina erfarenheter och sitt utforskande med oss? 

Bonnie avslutar med om hur vi behöver tänka om oss själva i vår lärarroll, att vi inte är bara lärare utan att vi också är lärande. Det är en helhet. I vårt lärande behöver vi andra, vi behöver våra nätverk. Det handlar inte längre om att kunna allt, veta allt, det är en omöjlighet. I ditt nätverk finns människor med olika erfarenheter, med olika intressen, med olika nätverk som du kan komma att behöva och du är detsamma för dem. Dessa tankar hade inte kommit utan Bonnie, utan Ilma, utan Markus och Erika som snurrade dem ett varv till med mig. 

Sök de nätverkare du behöver när du behöver dem, utveckla tillsammans och ha tillit till delandes kraft. 

Privat och Professionell- nya resor, nya läranden

Oj oj oj. Nu händer det mycket. Har funderat en del på hur jag ska pussla ihop de olika delarna både rent fysiskt men även digitalt. Ska försöka reda ut ett och annat för er (och kanske då också för mig själv) här just nu.

Jag arbetar nu som ni vet 20% för Rektorsakademin Utveckling, RAU, med Sett-mässan. SÅ spännande och helt galet bra kommer det bli när vi ses allihop i april. Jag ser fram emot detta så mycket att jag knappt kan bärga mig. Blir kul att själv föreläsa och kunna möta er allihop! Jag kommer börja intervjua de föreläsare som blivit presenterade och lägga ut intervjuerna här på bloggen, precis som förra året, så ni kan gotta ner i er vilka ni kommer kunna lyssna på och möta under SETT. Håll utkik! Å du, vill du dit så hugg dina biljetter, de går som SMÖR i skolsken :) Klicka HÄR så kommer du dit!

Mitt nya jobb som Miljöpedagog 50% på Norra Hisingen, Göteborg har startat också och där lägger jag just nu en väldig massa energi på att lära känna alla i min nygamla organisation, skapa mötesplatser digitalt för att kunna sprida vad som händer och skapa en strategi för hur vi ska nå ut till företag och få tag på återvinningsmaterial att fylla våra lokaler med. Ett otroligt spånande arbete med möjligheter att verkligen fördjupa och experimentera med vad pedagogisk miljö och material kan vara samt hur digital teknik kan fördjupa/bredda/transformera, utforskandet av dessa. 

Reklamen för centret i fönstret på lokalen

Att arbeta som Miljöpedagog innebär att jag kommer samla och organisera det återvinningsmaterial som kommer till Återvinningscentret. Jag kommer bygga pedagogisk miljö och ta emot barn och pedagoger och utforska den tillsammans med dem. Jag kommer också att fortbilda och handleda i pedagogisk miljö. Projektet har ett år på projektbudget och vi hoppas alla att det ska växa och få stor betydelse för barn, unga och vuxna i stadsdelen. Min kollega Anna kommer ha det övergripande ansvaret och arbeta 100% med projektet. Under de närmsta kommer vi ta fram en kommunikationsstrategi för centret och snart kommer ni säkert se det dyka upp både på FB och på twitter. 

Det första återvinningsmaterialet som kom in i lokalen

Jag är också snart helt fullbokad för våren av föreläsningar och handledning ute på landets förskolor och ser fram emot en vår där jag får möta många av er som läser och tillsammans tänka och lära. Just nu är jag involverad i ett fortbildningsprojekt i Västra Göteborg för förskolechefer och pedagoger. I onsdags föreläste jag om vad som händer när teori blir praktik och hur den pedagogiska miljön skapar oss. Jag undervisar också under våren på Atelierista-utbildningen på Göteborgs universitet, vilket ger mig mycket intressanta möten med pedagoger som valt att fördjupa sig i de estetiska lärproceserna. Det ser också ut som jag kommer återvända till förskolor/områden som jag varit i förut och det ska bli väldigt spännande att se utvecklingen som skett.

Från föreläsningen med förskolecheferna i Västra Göteborg
bild Erika Kyrk Seger

Nästa vecka åker jag till BETT med Erika Kyrka Seger och Markus Bergenord. Vi ska föreläsa på Lin Educations förskolespår under torsdag och fredag. BETT blir en nätverksevent som jag verkligen ser fram emot. Lite nervös för logiskt och annat men har hört att Lin Edu tar väl hand om sina gäster. Ser fram emot en riktig trevlig resa.

I allt detta har jag nu också skapat en sida för Pedagogiska Kullerbyttan på FB. Där kan du söka den och gilla den och få uppdateringar om Kullerbyttan rakt i telefonen.

Jag ser fram emot en händelserik vår och hoppas att ni alla följer med! Börja med att gilla Kullerbyttan på FB :) så ses vi!

Summering och Framtidsutsikter 2014-2015

Nu är snart 2014 slut. Ett år som för mig har inneburit många utvecklande, utmanande och positiva händelser men också en väldigt svår personlig förlust som för alltid kommer ha förändrat mig och den jag är som person, den som jag blir i möte med barnen, kollegorna och föräldrarna, med hela vårt samhälle, med vad som betyder något och hur jag ser på livet.

Jag har under året fått vara med och förändra och utveckla vår förskoleenhets organisation mot en organisation med grunden i nätverkande, dela-lära och kollegialt lärande där värdegrundsarbetet med likabehandling i fokus har varit grunden. Det började egentligen höstterminen 2013 när vi fick ny ledning. Jag har sett vad det kan innebära att som förskolechef har modet att bryta invanda mönster och våga satsa på idéer som kan utveckla en organisation i grunden. Jag har under 2013/2014 fått lära känna mina kollegor i hela vårt område och fått förståelse för hur pedagogisk ledning kan öppna upp och stärka varje enskild verksamhet och pedagog i den. Jag har tillsammans med vår förskolechef, vår utvecklingsledare och mina samordnarkollegor fått erfara hur delaktighet skapas med hela verksamheten i fokus, hur ett förskoleområde kan föras samman genom ett systematiskt delande av information. Där har alla kollegor på förskolorna fått skapa innehåll och vi samordnare har bundit ihop och konkretiserat de tankar och värden som pedagogerna och barnen har gett uttryck för. Jag har sett hur information som delats med alla i organisationen har gjort att transparens har uppstått, hierarkier har slätats ut och att vi alla har sett vår gemensamma grund och aktivt börjat återskapa den tillsammans och genom detta också förstått vad de olika rollerna i organisationen har för funktion och hur vi kan använda dessa. Ett oerhört värdefullt arbete där alla som velat har fått växa och utvecklas med hjälp av varandra. Många röster har höjts i de pedagogiska diskussionerna och alla kan, vågar och vill nu ta del. Detta blev extra tydligt vid årets delarmässa där hela sex stycken av kollegorna i området delade erfarenheter med alla kollegor i förskolan i Partille. Mina kollegor har visat mod att gå utanför det invanda och ge barnen möjligheter till inflytande på riktigt, även de allra yngsta har fått den tillit som behövs för att skapa en verksamhet där barnens röster och handlande är innehållet. Man har också fått större mod att se till de kollektiva processerna och varje barns medverkan däri. Jag vill innerligt tacka alla mina kollegor i hela vårt område, vår förskolechef och vår utvecklingsledare för att vi tillsammans har skapat denna förändring och att jag har fått vara en del av den.

Jag har under detta år också fått ett helt nytt nätverk- mitt vidgade kollegie. Det växte på twitter med FörskoleChatt som grund. Där pågick (pågår) intressanta diskussioner om värden, metoder, teorier, ämnen, läroplaner, målformuleringar, material, miljö med pedagoger från hela Sverige. Med bara 140 tecken blir varje ord så betydelsefullt och gör att man får tänka och vrida på det man "säger". Tempot i chatten ger motstånd i tanken och är sannerligen rhizomatiskt där tankar hakar i varandra och associationer ger nya banor hela tiden. Twitter, FörskoleChatt och SETT-dagarna har gett mig tillgång till detta utvidgade kollegie och gett mig en inblick i hur det tänks och görs på många olika ställen runt om i landet. Vi har stött och blött och utvecklat varandras tankar. Med hjälp av bloggar har vi spunnit vidare på varandras inlägg, fördjupat och breddat och tänkt hit och dit. Vi tycker inte lika i allt, vi har olika verksamheter men det som förenar oss är vårt engagemang för barnen och deras möjligheter i förskolan samt vårt intresse för samhällets förändring och utbildningens möjligheter. Twitter har varit en arena, gruppen Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor i väst har varit en annan.  Gruppen, som växt kraftigt under det senaste året på FB, har fört mig närmare många verksamheter och pedagoger över hela Sverige. Här har det diskuterats, vänts och vridits på allt möjligt. Det delas och sprids tankar, forskning, funderingar. Det finns en generositet i delandet, ett mod i att sätta det man tänker, skapar och möter i ett utforskande perspektiv. Jag vill tacka alla som så generöst delat sina tankar som gjort att vi växt tillsammans.

Mitt i allt detta delande och växande, det hoppfulla, förväntansfulla och glädjefyllda, så slog livet ner mig, hårt och skoningslöst. I augusti i år förlorade jag mitt barn. Ni som mött mig under året vet att jag varit gravid och att vi väntade en liten Lillebror i augusti. Hans död förändrade allt. Det kanske känns konstigt för er att jag berättar det här och jag har också funderat jättemycket på hur jag ska göra. För mig var det självklart att kommunicera det som hänt mig och min familj med många av dem som ingick i mina nätverk. I allt detta har jag också förstått hur mycket tabu det är med sorg i vårt samhälle. Hur handlingsförlamade människor blir när de behöver möta människor i sorg. Hur små och rädda människor kan vara. Jag har funderat mycket på vad dessa erfarenheter har gett mig som människa, som medmänniska. Ett av de ställningstaganden jag har gjort är att inte vara tyst om vår förlust, att kommunicera det även om det blir obekvämt för andra. Det som vi och många andra som förlorat barn är tvungna att möta i form av tystnad, bortvända blickar och undvikande är ett resultat av att sorg inte får finnas i vårt samhälle. Ett samhälle som lägger mer och mer ansvar på den enskilda individen att hjälpa sig själv och där bilden av den lyckade, lyckliga människan är helt beroende av henoms egna inre motivation och driv. Där tänker jag att en sådan person som jag kan vara en förebild. Någon som utåt sett är driven, tänkande, inspirerande, glad men som också bär och ger ansikte åt sorg. Därför väljer jag att berätta vår historia. Därför vill jag inte låtsas som att inget hänt.
Under hösten har hela världen vänts upp och ner och jag har verkligen fått tänka på vad i mitt liv som betyder något. Det som har trätt fram förutom tiden med min familj och mina vänner är just engagemanget för utbildning, förskolan, kollegorna och framförallt barnen. Om ni tycker att min ton hårdnat något och att jag är mer kompromisslös än jag varit förut så kan det stämma. Min förlust har gett mig riktning. Lillebror har gett mig mod att följa mitt hjärta, att släppa och hoppa.

I januari börjar jag mitt nya jobb. Jag har tagit tjänstledigt från Partille och vänder tillbaka till Norra Hisingen där jag startade min lärarbana 2007. Denna gång,för att, tillsammans med min kollega och Norra Hisingens utbildningsförvaltning, starta upp ett Kreativt Återvinningscenter för alla förskolor och skolor på Norra Hisingen. Det blir, mig veterligen, det första Kreativa Återvinningscentret med pedagogisk inriktning i Göteborg och vår förhoppning är att detta, som startar som ett tidsbegränsat projekt på ett och ett halvt år, ska få växa och näras av alla barn och unga och deras lärare så det kan bli en mötesplast för olikheter, utforskande, samlande av historia, skapande av framtid och utvecklande av ett hållbart samhälle- materiellt såväl som socialt och kulturellt.

Jag känner hopp inför 2015. Det finns många spännande och viktiga mötesplatser där som kan förändra och utveckla de förutsättningar som våra barn möter i förskolan. Det kreativa återvinningscentret kommer bli en central mötesplats där jag och min kollega kommer få arbeta med större fokus på exprimenterande och utforskande i vad en pedagogisk miljö kan vara och med hjälp av barnen få förstå mer om hur detta utforskande kan gå till. Där kan vi förhoppningsvis inspirera andra lärare att se på sina möjligheter att göra detsamma på sina förskolor och skolor.

I januari åker jag med Erika Kyrka Seger och Markus Bergenord till BETT2015 och håller i Lin Educations förskolespår. Det blir första gången jag åker till London och deltar och jag är spänd och förväntansfull över vad det kan ge och vilka jag kommer möta där.

I april blir det fullt fokus på SETT2015. Före dess så släpper vi talare allteftersom under våren oh kommer också planera och tänka i FB-gruppen SETT-Date för kommande nätverkande. #fskchattLIVE kommer också att mötas. På SETT2015 ser jag fram emot många möten med alla de som ingår i de nätverk jag rör  mig i och möjlighet för förskolan att ta ett stort steg framåt i nätverkande och utvecklande. Alla de föreläsare som vi lyft fram i år kommer bredda och fördjupa allas vår förståelse för vad en förskola kan bli. Där ska jag nu också, för första gången på SETT, föreläsa själv. Jag ser fram emot att träffa er allihop där och att tillsammans tänka om förskolan.

Under våren kommer jag också att föreläsa en hel del och bl.a. återvända till förskolor och pedagoger som jag mött förut men också inleda nya samarbeten och möta nya lärare och nya organisationer som kommer lära mig mer om hur man kan tänka, vara och göra i utbildningssystemet. Jag kommer fortsätta undervisa på Atelierista-utbildningen i Göteborg och där få möjligheten att möta studenterna som vill fördjupa sitt arbete tillsammans med barn och unga och de estetiska lärprocesserna.  Jag kommer också fortsätta nätverka och dela både digitalt och analogt ;)

Ett år har gått. Nya erfarenheter har erövrats. Vissa med välkomnade andra med motstånd och sorg men i allt detta öppnas nya vägar och det är upp till var och en om vi vill följa dem eller stänga dörren till livet. Jag pratade med en vän om vad som ska till för att det ska bli en förändring. Hen sa att något yttre oväntat ibland måste ske för att man ska vakna. Så är det, tänker jag, med synen på barn, på pedagogisk miljö, på lärande, på reflekterande på dokumenterande.....på livet.

En riktigt GOD och VILSAM JUL

och en GOD START på 2015

önskar jag er alla

Vi ses

Lite feedback folk!

Pedagogiska kullerbyttan ger mig: ... at AnswerGarden.ch.

Skriv in din tanke, ditt ord, din känsla i rutan överst och klicka på submit.
Du kan skriva samma som någon annan då kommer det ordet bli större :)

Tack för att du ger tillbaka!

Stafettkalendern lucka nr 8 , Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind

Bilden kommer HÄR ifrån 

I dagens boktips Inuti ett Cirkushjärta har Tilde Björfors och Kajsa Lind beskrivit nycirkusgruppen Cirkus Cirkörs värdegrund och arbetet med att skapa denna. Boken är för mig en inspiration till hur man bygger värdegrund tillsammans och den är en fint vävd väv mellan kreativitet och konstnärskap samt det driv och den struktur som ger en organisation framgång. 

Alla som arbetade i Cirkus Cirkörs organisation samlade tillsammans 300 värdeord som de sedan arbetade vidare med och sorterade ner till sex stycken som de ansåg värdefulla för deras arbete. Dessa sex ord var; Uppkäftighet, Engagemang, Kvalitet, Galenskap, Solidaritet och Individualism. Orden i sig själv fick ingen spänning men när de valde att para ihop dem så blev de något mer. Det är också ett ställningstagande av att man behöver motpoler och krockar för att hitta nya betydelser. Dessa parade alltså ihop orden för att skapa spänning emellan dem och fördjupa förståelsen för dem. Det blev tre ledord;

UPPKÄFTIGT ENGAGEMANG

KVALITATIV GALENSKAP

SOLIDARISK INDIVIDUALISM

Jag tänker att dessa ord och spänningen mellan dem är mycket det jag vill ha av en pedagogisk organisation. Här finns utrymme för kreativitet och struktur, det finns utrymme för individualism och kollektivism. Det finns också en kunskapssyn och en livssyn som sätter livet i ett utforskarperspektiv, att lära nytt och alltid fortsätta vara nyfiken på.

Boken har gett mig många nya perspektiv om värdegrundsarbete och hur man tillsammans kan bygga något större än vad individen kan åstadkomma. Den har också gett mig perspektiv på hur vi kan arbeta tillsammans, vad som behöver vara gemensamt och hur våra personligheter får plats. Samma arbete med barn som med vuxna. En kärna, en röd tråd som leder genom hela organisationen. 

uppkäftigt engagemang
UPPKÄFTIGHETär ledordens hjärta och står för det kritiska granskande, det vill säga att sätta världen i ett undersökanade och ifrågasättande perspektiv. 
ENGAGEMANGär ledordens hjärta. Att ge sig hän utifrån en inre kompass. Att vilja mycket och satsa hela vägen, även om det dyker upp motstånd. Det engagemang som krävs för att kunna vända ett nej till ett ja och ett problem till en möjlighet. 
kvalitativ galenskapKVALITEThandlar om att vara strategisk, förebyggande och genomtänkt. Bygga strukturer som kan bära både långsiktiga bågar och den kreativitet som infaller i nuet. Och att hela tiden lära av erfarenheter.
GALENSKAPstår för att säga ja till den första instinkten utan att begränsas av konsekvenserna. Att inte påverkas av vad som anses vara fel eller omöjlig. Att inte kunna, men göra ändå.
solidarisk individualismSOLIDARITETstår för att vi trots våra stora olikheter och starka individualiteter ska vilja arbeta tillsammans. Att välja att ta ansvar för oss själva, varandra, helheten och världen. 
INDIVIDUALISMstår för att vara bäst på att vara den man är. Rättten och skyldigheten att vara autentisk både som individ och som organisation. Att alla ska få vara så speciella, unika och egna som vi är. 
Ur Inuti ett Cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind

 Läs och njut.

Hur sorterar man material i ämnesområden och hur skiljer man lek från lärande?

I förskolan brottas många förskollärare med att förhålla sig till "ämnesuppdelningen" i avsnittet 2.2. Utveckling och lärande i läroplanen för förskolan. Denna del av läroplanen gör att många som arbetar i förskolan, sedan revideringen, ofta ser mer och mer uppdelande på ämnesområden i förskolan. Jag tror att detta beror på att förskollärarna känner sig osäkra på ifall barnen får lov att utforska alla de områden som finns i 2.2. och därför strukturerar det så för att det ska bli synligt för de vuxna. Jag tänker att det blir en tillbakagång i hur vi i förskolan har haft en grund i att barnen alltid har varit ämnesöverskridande i sin lek som är deras utforskande och prövande av världen.

För smala vägar ger för få möjligheter.....

Det finns två olika aspekter här som är värda att diskuteras. Det första är om det är möjligt att sortera material i olika ämnesområden. Många förskolor arbetar idag med s.k. mattehöror, eller skrivarhörnor, eller naturvetenskapliga hörnor osv. Jag har själv försökt att arbeta med hörnor men barnen har alltid visat mig att de inte delar upp sitt utforskande så och fört ihop materialet. Jag började ordentligt bena i dessa tankar när jag gick och utbildade mig på Atelierista-utbilbningen i Göteborg. Då gällde frågan vad en ateljé egentligen var. Ja. Vad är inte en ateljé?

"ateljé är en arbetslokal för en konstnär" 

wikipedia  

"ateljé synonymt med - studio, arbetslokal, verkstad"

synonymer.se 

Jag funderade mycket kring vad för material som skulle finnas eller kunde finnas i en ateljé. Jag började titta på det andra materialet vi hade på förskolan, och specifikt det jag hade på torget och funderade på vilket av det materialet som inte var ett ateljé material. Jag blev konfunderade. Det gick liksom inte att urskilja, sakerna som fanns på torget blev ju "till" i händerna på barnen. De kunde vara papprör, lego eller klossar, silkespapper, cellofan eller flörtkulor men de "var" ju inget ämnesområde av sig själva, det som barnen gjorde med dem gjorde ju att de "blev" ett material för t.ex. matematiskt undersökande, teknik eller estetik. Hur skulle jag kunna sortera upp dem i ämnesområden eller i vad som är ett ateljématerial eller ej.

Jag började också titta på vad barnen gjorde med materialet i de olika stationerna. De använde det till lek. I den leken kunde jag se att de prövade och exprimenterade med en hel massa olika ämnesområden. Det var matematik, teknik, fysik, motorik, språk och en massa annat i en enda salig "röra". Det jag upptäckte var att jag med den kunskapen jag hade om ämnesuppdelningen kunde pröva att ge dem utmaningar kring det, frågor om hur de tänkte osv men de var ofta ganska ointresserade av att jag kunde säga, vet ni, nu håller vi på med matte eller detta kallas för fysik. Jaha, var oftast deras svar innan de raskt arbetade vidare med att prova lutningen på deras bilkartor gjorda av itusågade rör och fick bilarna att rulla fortare eller långsammare med hjälp av att förändra lutningen. Det de däremot tog fasta på var när jag senare presenterade ett annat material- olika typer av kulor, glaskulor, flörtkulor, träkulor, metallkulor och uppmanande dem att testa sina teorier om lutning mot dessa kulor, då relaterade de detta till hur de hade kört med bilarna och vilka slutsatser de drog då.

Vad vill jag då säga med detta? Jo att vi som lärare har möjligheten att genom de strävansmål som finns i 2.2. Utvecklings och lärande se på det material som vi har på vår förskola och försöka tänka om det är möjligt att få till alla de utforskanden som läroplanen har som intention för barnen. Vi har också möjlighet att titta på det som barnen gör med olika typer av glasögons och tillföra material utifrån de utforskanden som vi tror barnen håller på med.

Det andra som är värt att diskutera är vad som skiljer lek och lärande. Leken för mig är det sätt vi alla utforskar vår omvärld på. Att leka- laborera med det vi vill veta mer om är ett självklart sätt att närma sig något. Någon sa för ett tag sen att leken måste ha sitt eget värde, att den är "onyttig" och "bara rolig" och måste få vara det. Jag tror det var en beskrivning av någon med en väldigt annorlunda förståelse för vad leken innehåller och vad vi som människor använder den till. Om man tror att man inte lär sig i leken så kan man inte ha varit nära särskilt mycket lek, eller så har man bara inte förstått vad det är som händer i leken. När jag säger det så menar jag också att vi som vuxna inte få lov att för barnen plocka sönder leken i ämneskompetenser. Vi kan se vad som händer i leken och bidra till att genom material och miljö samt med våra frågor få barnen att utveckla sina tankar och handlingar vidare men vi ska aldrig ta ifrån barnen deras engagemang, deras lust och deras nyfikenhet som odlas i leken. Att se lek som något "onyttigt och bara roligt" betyder ju någonstans också att man har en uppfattning om att lära och utvecklas är något som är tråkigt och jobbigt. Det mina vänner är något som vi vuxna har hittat på. Lärande och utveckling är något som vi håller på med livet igenom inom olika ämnesområden om vi så gör det på vår "fritid" eller på vårt arbete. Leken och fantasin är väsentliga för att utvecklas, tänka, lära och skapa. Mycket av dessa förmågor dödas av att kontrolleras, delas upp och stängas in. Här pratar många vuxna om att barn måste lära sig att knäcka koden eller vad det egentligen handlar om är ju att anpassa sig efter hur någon annan tycker man ska göra för att utvecklas och lära.

Vi behöver hålla diskussionen levande om vad lek är och varför uppdelande i ämnesområden sker. Vi behöver lyssna och tänka mer med barnen om hur de behöver ha det för att odla sin kreativitet, sina tankar, sin utveckling och lärande. Inget barn ska i förskolan behöva känna att hen inte passar in i det som förskolan (och skolan) är. Jag blev så gruvligt ledsen när jag läste detta idag. Hur gör vi plats för olikheter och gränsöverskridande och samarbete och framför allt hur blir förskolan barnens arena? 

Hur kan alla i förskolan få växa och få utrymme och värde?