"Nyttan med de sköna konsterna"

Pedagogiska magasinet har tema "Nyttan med de sköna konsterna" i det senaste numret. Ta en titt på hur olika skolor och förskolor arbetar med de estetiska områdena för att ge barn erfarenheter av olika sätt att utrycka sig.

Läs också artikeln "Titta här blev det grönt" om barnens arbete på förskolan Stella i Kärra utanför Göteborg där Lena Grandin Eriksson arbetar som pedagog och Stina Braxell som atelierista.

Och här har du alla temanummer av Pedagogiska Magasinet från 1996 t.o.m. nu samlade på en sida. Massor att ösa ur! Ta del!

Bild Maria Nöjd

Ha en go helg!

Vi tror vi har landat

Igår hade vi ett härligt reflektionsmöte jag och tre av mina kollegor. Det var måndag på en torsdag. Jo, det är sant. Jag sa det till några föräldrar som kom för att hämta sina barn på eftermiddagen. Hur har ni haft det idag, frågade de. Vi har haft en måndag idag svarade jag. De såg frågande ut. Jag förklarade vidare att eftersom vi hade fotografering i måndags var alla våra barn här, även de som går 15h/vecka och detta innebar att vi flyttade vår gruppreflektionsdag till torsdag istället då alla de barn som brukar vara lediga på måndag fick vara lediga istället.

Våra gruppreflektionsdagar är en uppstart för oss på veckan då vi tänker om det som har hänt och vad som kan komma att hända. Vi reflekterar utifrån barngruppen och oss själva, var vi befinner oss, vad vi som pedagoger har hört, sett, tänkt, mött, läst och vad vi behöver göra. Vi delar erfarenheter av de möten som vi haft under veckan som varit och försöker förstå var vi befinner oss.
Igår hade vi alltså en måndag istället för torsdag och vi som arbetar med de äldre barnen fick en och en halv timme på eftermiddagen för reflektion. Att det var måndag istället för torsdag innebar också att vi på förmiddagen hjälpte våra kollegor som arbetar med de yngre barnen att få detsamma på förmiddagen.

Jag befann mig under förmiddagen som vanligt på torget och mina två ordnarie kollegor hade gått ut för att vara de yngsta barnen. En vikarie kom in till mig och ina två andra kollegor befanns sig på den andra hemvisten. Vi pedagoger bestämde tillsammans att vi skulle öppna upp för FLÖDE mellan de två grupperna med 4- och 5-åringar. Vi har medvetet valt att inte göra det de här första veckorna för att landa varje grupp i sin grupptillhörighet och på sin plats i de nya erbjudanden som finns i miljöerna. Vi ville också göra så för att vi under denna tid etablerar våra relationer tillsammans och kommer överens om hur vi ska ha det. Det är som jag skrev tidigare ett hårt arbete med mycket känslor och tankar men absolut nödvändigt för att komma in i arbetet tillsammans och det gäller förstås oavsett ålder, stora som små, barn som vuxna.

De senaste dagarna har barnen börjat fråga om de kan få gå över till varandra. Vi har så smått börjat stödja dessa önskningar. Barnen har tydligt landat i sina första relationsbyggen. Börjat bryta upp gränser, tagit nya kontakter och provat nya material och upplevelser. Nu är det dags. De har visat oss det och vi känner det med. Igår var det alltså tid att starta och det kändes så självklart. Förmiddagen var som ett rosa skimmer, som en förälskelse, som den där pirriga känslan av förväntan som förlöstes i leenden, i möten, i dialog, i upptäckanden. Det var underbart. Jag kände mig fullkomligt överflödig som vuxen. Barnen lotsade sig själva och varandra och miljön bjöd in till glädjen att hitta på nya saker tillsammans. Jag kunde sätta mig ner och lyssna och se på allt detta och bara fantisera om hur vårtt gemensamma arbete skulle ta fart och virvla iväg å det vackraste! ( Mental note; Bra, stanna i den känslan, den kommer att behövas när vi går igenom nästa fas av tvivel och förändring. Kom ihåg!)

Så tillbaka till vårt reflektionsmöte på eftermiddagen. Jag vill bara säga något om hur jag upplevde det rent känslomässigt. Det var öppet och högt i tak. Vi pratade i munnen på varandra, skrattade, blev allvarliga, stöttade och hittade lösningar tillsammans, tydliggjorde ansvar och lekte med tankar, drog paralleller och delade uppelevelser som vi haft med barnen och som vi haft på egen hand eller med andra vuxna. Det var öppna ögon och hjärtan. Personligt och professionellt. Det var allt jag önskar att vi kan bli tillsammans jag och mina kollegor, det var vi och nu känns det som att inget kan stoppa oss. 

Hej oss!

Krävande september

Nu är det jobbigt! Introduktionerna för de nya barnen börjar ta ut sin rätt, likaså alla omorganisationer, grupper som flyttat vidare ett steg i huset, pedagoger som följt med. Nya konstellationer- vi ska hitta varandra, vi ska hitta på vår nya hemvist, vi ska organisera oss samtidigt som vi står mitt i verksamheten varje dag, vi ska...vi ska....vi ska...

Någonstans här är vi i processen just nu. Min kollega sa, man kan kanske jämföra det med Latensfasen...Nu ska livmodertappen smälta bort (som min barnmorska utryckte det) och det gör f-n ont men vi kommer igenom det och nya tankar, idéer, möjligheter ska födas. Det är det som är processen, var inte rädd för den, gå igenom den och tappa inte hoppet.

Heja på alla ni som kämpar nu! Tappa inte modet, det ni gör nu kommer prägla hela ert arbete!

bild från Kreativ Insikt 

Solidarisk individualism- att söka sina värden

Vi samlar just nu inspiration och tankar kring vad vi ska arbeta med under detta året. Vi är inne i sökandefasen i vår projektprocess. Vi startar med att välja pedagogiska ställningstaganden. Många delar ska sammanfalla. Vi har utmaningar från vår pedagogiska ledning som i höst handlar om Likabehandlingsplanen, våra egna pedagogiska ställningstaganden och nyfikenhetsområden som vi nosat på under förra året, våra olika barngruppers behov på ett grupp och individplan samt vår förskolas behov. Någonstans ska allt detta mötas och det är detta vi söker. Vår ledning önskar ett gemensamt tema för alla våra fyra förskolor för att binda ihop området och tillsammans skicka vår kraft och energi in i detta. Vi i samordnargruppen ska försöka samla tankar från förskolorna och hitta gemensamma trådar. Det ska bli spännande att se vart vi landar. 

I vårt storarbetslag har vi i alla fall börjat fundera lite på vad vi känner är aktuellt med de förutsättningar vi har omkring oss. Redan förra terminen när vi gjorde vår utvärdering tittade vi på vad som skulle kännas aktuellt för hösten. Ett gemensamt tema var en sådan sak som vi tänkte kunde knyta ihop huset, barnen och pedagogerna. Vi pratade om vad som hade visat sig viktigt och funderade över de värdeord som fanns i vår pedagogiska plan. 

Vår förskola är ganska ny. Den är bara två år gammal så som den ser ut idag, från två avdelningar till fem. Vi är många lärare från många olika platser som har en massa olika erfarenheter med oss. Alla dessa behöver komma samman för att forma det vi är tillsammans. Likaså är det med barnen. Alla olika erfarenheter ska tas tillvara och utgöra en del av vår helhet. Det behöver bli personligt. Men hur ska vi sortera i detta och hur ska vi bygga vår identitet? 

Tillsammans började vi i fundera över vi:et, över att vi ville knyta samman oss på ett tydligare sätt, att detta också var viktigt för barnen, att känna en tillhörighet och en identitet i vår förskola. Alla vi som kommer hit varje dag behöver känna att vi blir sedda för dem vi är och att vi är en del av sammanhanget som gör vår förskola. Att var och en av oss är viktiga och att förskolan inte skulle vara densamma om någon av oss inte var där. Lika-olika- tillsammans. 

Under våren hade jag läst Trollets förskolas pedagogiska plan. Jag blev väldigt inspirerad i hur genomarbetad den var och hur de tydliggjorde på vilka sätt de tänkte sig att arbetet skulle ske. Hur de byggde planen på värden som de tillsammans urskiljt som viktiga. Ett som fastande hos mig var ömsesidigt beroende, att vi faktiskt är beroende av varandra, vi är ingenting utan den andre. Här någonstans....tänkte jag...här börjar det. 

I arbetet med likabehandlingsplanen tänker jag att det är viktigt att ha sin värdegrund i ryggen. Att veta vad vi som förskola står för tillsammans och hur vi använder oss av läroplanen och barnkonventionen som grund för detta. Att vi har barnen och föräldrarna med oss när vi arbetar fram detta och att alla får vara med och tycka, tänka, vrida på begreppen. Det är för mig en demokratisk process. Hur gör vi det förståligt för alla? 

Så ett avstamp i Cirkus Cirkörs sökande efter sin värdegrund som Tilde Björfors och Kajsa Lind har beskrivit i boken Inuti ett Cirkushjärta . Alla som arbetade i deras organisation samlade tillsammans 300 ord som de sedan arbetade vidare med och sorterade ner till sex stycken som de ansåg värdefulla för deras arbete. Uppkäftighet, Engagemang, Kvalitet, Galenskap, Solidaritet och Individualism. Dessa parade de sedan ihop för att skapa spänning emellan dem och fördjupa förståelsen för dem. Det blev tre ledord;

UPPKÄFTIGT ENGAGEMANG

KVALITATIV GALENSKAP

SOLIDARISK INDIVIDUALISM

Min kollega lyfte betydelsen i att orden blev något annat tillsammans, att det var så häftigt att de som motsatser lyfte och stärkte varandra. Jag blev lycklig i hela själen av hennes observation och av Cirkörs process. Det är ju precis så vi vill att det ska vara med oss. Vi landade i Solidarisk Individualism. Här är deras beskrivning. 

"Solidaritet står för att vi trots våra stora olikheter och starka individualiteter ska vilja arbeta tillsammans. Att välja att ta ansvar för sig själva, varandra, helheten och världen.

Individualism står för att vara bäst på att vara den man är. Rätten och skyldigheten att vara autentisk både som individ och som organisation. Att alla ska få vara så speciella, unika och egna som vi är."

ur Inuti ett Cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind

Här någonstans tycker jag att vårt likabehandlingsarbete bör landa. Vilka är vi och hur blir vi tillsammans? 

Cirkus Cirkör - Knitting Peace - Aino Ihanainen

Foto Mats Bäcker

Den viktiga informationen

Jag funderar mycket på hur bra vi kan bli på att göra föräldrarna delaktiga i det som händer på förskolan och vad deras barn gör. Under förra hösten började vi tänka till om hur vi kunde göra.
Vanligt har varit att man på förskolan skickar ut veckobrev eller månadsbrev. Där står det ofta saker som föräldrarna behöver komma ihåg; utflykter, kläder som ska namnas, studiedagar eller annat. Vi valde att dela upp informationen till föräldrarna. Vi särade på det pedagogiska och det praktiska. När vi hade praktiska påminnelser skickade vi helt enkelt ut dem i ett "vanligt" mail när de uppkom. Som en liten reminder för föräldrarna. Dessa mail kunde komma lite när som. När de behövdes och de avslutades alltid med orden, Har ni några frågor, kom och prata med oss! Jag tror det är A och O. Öppenheten och tillgängligheten, att informera och diskutera. Att man som pedagog-grupp är öppna för frågor, funderingar och förslag och att man alltid tar sig tid att lyssna och prata om saker med föräldrarna. En förälder kunde lyfta en fråga under morgonen och vi pratade om det i arbetslaget på dagen och mailet gick ut till alla föräldrar på eftermiddagen. Det är ju ofta så grymt bra med föräldrar som lyfter saker som vi tar för givet att alla vet och på så sätt hjälper oss att vara tydliga. Föräldrarna blir delaktiga, vi minimerar oro och spekulationer och bygger en trygg föräldragrupp. Dessutom kommer all information ut till alla föräldrar samtidigt.

När det gällde det pedagogiska innehållet så började vi skicka ut projektbrev där vi beskrev hur verksamheten såg ut just nu, hur och med vad barnen arbetade, de pedagogiska ställningstagandena vi gjorde samt vad de som föräldrar kunde bidra med, om de kunde och ville. Detta engagerade föräldrarna på ett sätt som vi bara kunnat drömma om. De var plötsligt involverade i projekten och vi hade mycket lättare att prata med dem om vad som hänt under dagen när de redan var pålästa om vad vi höll på med. Det blev också lättare för dem att ställa frågor både till oss och till sina barn. På så vis fortsatte projektet att växa hemma med hjälpa av föräldrarna och vi fick nya input tillbaka till förskolan.

Under hösten ska vi fortsätta att utveckla föräldrarådet, som är en annan viktig plats för samverkan. Återkommer till det!

Bild Max Entin

LIKAbehandling- OLIKAbehandlig

Varför heter Likabehandlingsplanen LIKAbehandling? Borde det inte heta OLIKAbehandling? Det är väl det som är hela grejen? #förvirrad

Ord som snurrar i mitt huvud efter den dag med lika(olika)behandlingstankar...
Välkomnande, Mångfald, Trygghet, Olikheter är värdefulla, Ömsesidigt beroende, Var och en som en resurs för gruppen, Förskolans identitet, Glädje, Inkludering, Normkritiskt förhållningssätt 

Vad tänker du på?

Ny termin ny tjänst

Förutom att ha flyttat upp en våning i vår förskola och tagit stora torget i anspråk samt blivit en av pedagogerna kring äldsta barngruppen Utmaningen har jag också fått i uppdrag att bli Samordnare för vår förskola. Ett uppdrag som ger 6h/v för att tillsammans med de andra samordnarna på enheten samt rektor (ja jag skriver rektor ist för förskolechef!! det är ett ställningstagande för förskolan som egen skolform) och utvecklingspedagogen driva den pedagogiska utvecklingen på enheten. Spännande! Jag ser mycket fram emot detta och hoppas äntligen kunna balansera upp tiden för mitt intresse för pedagogisk utveckling som nu ofta hamnar på min "egen" privata tid.

Discokuben

I torsdags blev kuben ett disco. Några barn hittade en navkapsel som de tidigare hade dekorerat med vackra stenar. Vi hjälptes åt att hänga upp denna i taket på kuben. Den blev då en discolampa och några glittriga piprensare fick lov att bli små discolampor. Därefter pärlade barnen på piprensare för att sedan hänga fast dessa i discot. Snart var musiken på och barnen kunde dansa i sin discokub. 

Vi möts kring saker vi gillar

Nu har vi börjat inventera. Nya gruppen på utmaningen har barn och vuxna från olika grupper. Nu behöver vi lära känna varandra och oss själva i den nya gruppen. En bra plats att börja var att fundera på vad vi gillar. Så vi har börjat skapa ett collage vid vår mötesplats. Här sätter vi upp allt vi gillar. Vi har klippt och ritat, barnen kom på att man kunde fota också om man hade något hemma som man gilla. Vårt collage ska växa och vi ska knyta trådar mellan varandra. Spännande att se vad det leder....

Hur gör ni för att lära känna varandra, för att bli en grupp, för att öppna upp? 

Kuben

Nu har barnen börjat utforska kuben. L var först med detta och byggde ett golv med hjälp av kvastskaften. De stora papp-rören som barnen har målat använde L och knöt fast med plastremsor runt varje stolpe, de fick även stå på taket. Tyg bredde L ut över golvet och lade den färgade cellofanen i bitar ovanpå. De små pallarna som vanligtvis håller kvastskaften (upp och ner) ställde L in i kuben för den hade nu blivit en läsvila.

Kuben har sedan varit en dinosauriegrotta, en polisstation och ett lekhus. Jag har inte fått igång ljuset än, OH:n saknar en sladd, men det gör inget. Nu blir det en sak, ljuset kommer förändra. Det finns mycket att göra och jag undrar hur det kommer se ut om ett halvår. Nu gäller det bara att landa och utmana med det som finns.

(Jag är redan sugen på att bygga en till, hälften så hög...för att kunna bygga ihop...hmm..)

Om ni bygger kuber, skicka bilder till mig så jag kan lägga dem här och inspirera vidare!
Tack :)