29 okt. 2013

SETT 2014 7-8maj

Jaha vänner. Nu var det dags igen! Återigen har jag fått förmånen att blogga för förskolans räkning under SETT 2014. Detta året har jag hört att förskolan ska få all den plats vi så tydligt visade att vi ville ha förra året. Nu blir det spännande att se hur SETT förbättrar, breddar och tydliggör att förskolan har en given plats på SETT 2014.



Denna gången hoppas jag vi ses (om vi inte gjorde det sist)!

26 okt. 2013

"Det är ett mysterium! Vi måste ta reda på varför" E 5år

I vårt projekterande runt Star Wars har tekniken gett oss möjligheter och utmaningar. I det första steget av att skapa materialet som vi använder fotar barnen gubbar, plockar in bilderna i datorn, lägger dem i en powerpoint, klipper dem, gör dem ljusare osv, skriver ut dem. Barnen har tydligt visat intresse för och problematiserat runt användandet av tekniken. Det första steget var att erövra kameran och Ipadens fotofunktioner. Att rikta kameran för att få en bild som blir lätt att använda, att fokusera objektet så det inte blir suddigt, att inte få reflexer av lampor eller blixtar, att inte få för mörka eller för ljusa bilder.


Genom att göra misstag så har barnen tillsammans upptäckt vad de behöver lära sig. De har tillsammans hittat lösningar och hittat olika sätt att rätta till det som de tycker har blivit fel. De har också upptäckt att bilderna får olika storlek när de skriver ut dem. Detta tyckte de var väldigt intressant och funderade mycket på hur det kunde komma sig. De hade en teori om att det berodde på lamineringen. De körde ut bilderna och provade men upptäckte att lamineringen inte gjorde någon skillnad, bilden var fortfarande lika stor. Ett av barnen tänkte då att det hade med datorn att göra och kopplade ihop det med att vi klippte i bilderna i powerpointen. Då provade vi det.

Barnen tyckte också att det var spännande hur bilderna kom in i datorn. Två olika sätt, från kameran eller från Ipaden, med minneskort direkt in i datorn eller med sladd från Ipaden in i datorn. Ett barn tänkte att bilden kröp genom sladden från Ipaden in i datorn, ett annat barn visade med handen hur bilden flög i luften mellan Ipaden och datorn.

Några barn har visat stort intresse föra tt fotografera. Deras intresse har backats upp av oss och de har uppmuntrats att dokumentera de andra barnens arbete i olika situationer. Tillsammans pratar vi om bilderna, hur de är tagna och vidareutvecklar utmaningarna.

Tekniken ger många spännande ingångar.

23 okt. 2013

Vi utforskar Star Wars

Att få möta, lära känna och utmana

Ett-åriga händer som känner på leran. Klappar, ristar, petar, pillar, klottrar. Två-åriga händer som känner på leran. Drar loss bitar som bankas och formas. Leker och benämner. Tre-åriga händer som känner på leran. Formar kakor, rullar korvar och bollar, ringlar och gör spår som sparas och används. Fyra-åriga händer som känner på leran. Har en idé och en tanke att uttrycka något tillsammans. Bär med sig tekniker och erfarenhet om hur. Fem år och väljer sitt språk. Kan vi göra det i lera? Känner tekniken, känslan för materialet. Väljer utifrån sin erfarenhet. 

Idag pratade jag med min kollega om hur vi tillsammans på förskolan kunde tänka kring de material och de möjligheter som barnen får möta under de fem år de är hos oss. Vårt ansvar är att ge barnen möjligheter att få breda referenser i hur de kan uttrycka sina idéer och tankar. Hur kan vi lärare tillsammans tänka på vad vi kan erbjuda och hur det vi erbjuder påverkar barnens erfarenhetsbyggande? Hur kan vi dela erfarenheter med varandra och tillsammans bygga en förståelse för detta?


17 okt. 2013

#förskolechatt Om krigslekar...

Ikväll pratar vi om barns lekvärldar i #förskolechatt och inte vilka världar som helst utan de där svåra, krigslek, konflik och våld. Vad gör vi för etiska ställningstaganden och hur resonerar vi om att tala om det svåra med barn? Rädsla, död och förintelse? Får det finnas i barns lek?

Läs om hur vi arbetar med Star Wars. 

Var med och tänk med oss kl 21.00 ikväll!

Det började med....eller gjorde det? Projekterande!

Nu har det dragit igång på allvar med projekterandet runt Star Wars. Det egentliga innehållet tänker vi handlar om berättande, om skapandet av berättelser, om karaktärer, om konflikter, om det onda och det goda, om livet och vår plats däri och projektet med Star Wars är en del av det. Jag funderar nu i efterhand hur det kom hit. Fast vi nu samlar våra tankar så innebär det inte att projektet har startat nu, det startade redan i augusti men vi såg det inte då.

När jag började arbeta med barngruppen i augusti fanns leken med Star Wars hela tiden närvarande. Det var då en liten grupp barn, fyra stycken som var hängivna och några till (tre till fem st) som var med ibland. När vi observerade barngruppen tog jag extra ansvar för att titta på denna lek och de barn som lekte där. Barnen lekte inne med legoskepp som de själva byggde eller i byggen där de gjorde skepp och ställde upp arméer av robotar som de byggde av materialet i byggen. De tog med sina gubbar hemifrån, mestadels Lego Star Wars men också lego Chima. Det var mestadels pojkar som kände till och lekte leken. Den pågick ständigt och var närvarande i samtal mellan barnen.

Ute blev det lek i parken med pinnar som vapen, lag som bildades, lek som organiserades och förhandlades och omförhandlades ständigt. Barnen blev med vår hjälp allt skickligare på att förhandla att lyssna in varandra, ge förslag, säga sin åsikt. Vi pratade om hur man pratar till varandra när man inte kommer överens, hur man går ut och in i leken, hur man gör när man behöver säga stopp, hur man gör upp gemensamma regler och håller på dem. Barnens hänsynstagande växte och andra bjöds in i leken. När nya barn kom in i leken förklarades den noggrant och jag observerade många gånger hur fäktningen med pinnar blev öm och försiktig när något barn som inte var vant kom med i leken. Jag observerade också vid flera tillfällen hur skickliga barnen blivit på att bedöma avstånd och kraft när de krigade med sina pinnar. Att bryta leken när någon sa stopp gick nu mycket fortare än det förut gjort och det blev sällan riktiga konflikter. Den fysiska Star Wars-leken tog nu också med in och vi bestämde att den kunde få bo på samlingsmattan/trappan där det fanns utrymme nog att svinga sina svärd. Min kollega tog ett par barn och gick på jakt efter lasersvärd och hittade de gröna skumplastrännorna som vi fick av en förälder för något år sedan. Dessa blev lasersvärd. Nu kunde leken vara inne också. Samtal från leken;

W- Ni kan vara Yoda! (till J (pojke) och N (flicka)
      Det finns en tjej-Yoda och en kill-Yoda.
J- Är jag kill-Yoda?
W- Om du vill? (Vänder sig till N) Vem vill du vara?
N- Tjej-Yoda

A (som inte varit med i leken tidigare) sitter bredvid mig som observerar leken och skriver ner.

A- Skriver du ner allt dom säger i leken?
L- Nej inte allt, bara det jag tycker är spännande. Vad tycker du om Star Wars?
A- Jag tycker inte om det.... men jag tycker det är spännande!

A hämtar ett lasersvärd och ställer sig utanför mattan där leken pågår. 

J ropar och pekar på A - Där är Princessan Leia! 

A kliver på mattan. De andra barnen börjar ge henne råd om vad hon kan göra, vem hon är och vilka hon är med. Leken fortsätter.


Efter ett tag började jag fundera på vad som kunde utmana barnen i leken. Jag bad dem berätta om de olika karaktärerna, vad de kunde, vad de gjorde, var de kom från. Berättelser började växa fram och barnen visste enormt mycket om historierna runt karaktärerna. Jag skrev ner vad de berättade och jag upplevde att de tyckte det var viktigt samt att de var nöjda med att en vuxen ville veta mer om deras lek. De delade med sig frikostigt och mitt eget intresse för Star Wars gav mig nyklar att träda djupare in i vad de förstod och visste. Jag gav dem också möjlighet att rita sina figurer, planeter, skepp och göra dem i lera. Här agerade de olika. Vissa ville ha ett resultat att spara andra använde penna, papper och lera till att leka. De rit-lekte och ler-lekte och det som blev kvar när allt var över hade ingen betydelse. Jag frågade dem vad de ville göra vidare och vi skulle bestämma tillsammans att vi skulle arbeta med Star Wars. De hade olika förslag bl.a. att vi kunde bygga olika saker som ex. dödsstjärnan. 

Lego Star Wars har mängder med karaktärer och vi lånade en bok där alla figurer presenterades. Boken  skapade många möten och dialoger kring de olika karaktärerna. Först i en slags igenkänning men senare i mer problematiserande som vilka som var killar eller tjejer, vilka som var onda eller goda, hur kunde man se det, vilka var människor eller robotar o.s.v. Jag tänker här särskilt på våra kopplinga kring olikheter, mångfald, hur vi skapar oss bilder av vad som är. Här fanns det plötsligt en massa att prata om som drog paralleller till vilka vi var/är/blir. 


När vi hade börjat arbetet med att samla vår gemensamma kunskap, våra idéer osv. var det ju också dags att ta reda på vad föräldrarna visste om detta och om sina barns lekar. Jag  hade flera samtal med föräldrarna till de barn som var med i gruppen. Vi pratade om vad barnen fick se hemma, vad de hade tillgång till, hur de pratade om det som hände i förskolan hemma. En förälder och jag diskuterade också hur det kom sig att barnen fastnat så hårt för just detta. Föräldern hade teorier om att det är konflikten som ligger till grund. När det blir konflikt blir det också intressant, då "händer det något" som föräldern uttryckte det. Föräldern tog också upp enkelheten i det onda och det goda, att det är svart och vitt, lätt att förstå, att leka, att tycka någonting om. Andra föräldrar tyckte det var intressant att fast deras barn inte hade sett, spelat eller känt till dessa karaktärer hade de nu börjat prata om dessa hemma. Barnens lek smittar och barnen tar med idéer och erfarenheter till förskolan och delar dessa. De sluter upp runt saker de tillsammans finner intressanta och spännande. 

Eftersom några barn hade tillgång till dessa figurer hemifrån och andra inte föreslog jag att vi skulle börja göra våra egna gubbar. Barnen tog fram boken och jag förslog att vi kunde fota av med Ipad, plocka in i datorn och sedan printa ut och laminera. Detta öppnade upp för flera tjejer (två tjejer har varit med förut, varav en av dem nästa hela processen) att träda in i leken. (varför kan man fråga sig? hrm..) De hängde först runt oss när vi arbetade och jag erbjöd dem att titta i boken och sa till de andra barnen att berätta vad vi höll på med. Tjejerna letade först och främst efter de kvinnliga figurerna och ville ha ut dem. Ett samtal som jag hörde när tre av tjejerna satt och klippte ut sina gubbar följer:

E- Gillar ni Star Wars?
V- Näääää, men jag tycker om att klippa ut! 
L- (klipper, är tyst)
E- Jag gillar faktiskt Star Wars, jag tycker om gubbarna.
L- Jag gillar aaaaalla gubbar, det gör jag. 
V- Jag gillar också gubbarna. *ler*

Barnen hittar nu figurer de vill ha, plockar ut dem och så har vi skapat en låda där vi samlar den. Det vi gör nu är att skapa material som blir konkret och som vi kan använda på olika sätt. Min erfarenhet är att barnen behöver "tänka med händerna", de har lättare att uttrycka sina tankar när de har konkreta saker att utgår ifrån. Jag bad barnen att sortera figurerna i onda och goda. Detta gav många samtal om hur man kunde se det på gubbarn. Några barn "visste" utifrån filmerna och spelen, andra barn skapade teorier om att svärdens färg hade betydelse, gröna var goda och röda var onda, andra sa att de onda hade arga ansikten och de goda snälla. Vi började tillsammans skriva ond respektive god på baksidan av gubbarn med en permanent penna. Till en början ville de att jag skulle skriva, senare började de själva skriva och hjälpa varandra att ljuda och stava. 

Igår arbetade de fyra barn, som kommit in i projektet med klippgubbarna sist, med att ta ut flera gubbar. Min lärarstudent filmade 36 min med en Ipad i tisdags när vi arbetade och igår projicerade vi filmen på ett lakan som hänger över byggen, nära borden där vi arbetar. Under dansprojektet arbetade vi mycket med projicerad dokumentation och vi fick se hur dokumentationen kan bli levande i barnens arbete. Dessa erfarenheter gjorde att vi valde att arbeta så även under detta projekt. De barn som arbetat två gånger förut med gubbarna började se på dokumentationen och kommentera vilka som var med, vad de gjort och så vidare. De var också intresserade av det rent tekniska i hur det kunde fungera. Åtta barn var tillsammans med mig och min lärarstudent hela förmiddagen igår och arbetade runt materialet. De har skapat många nya idéer som de vill genomföra bl.a. ett hus till figurerna, en teater och/eller en film om dem, ett mörkt rum (de har erfarenheter runt detta sen förra året) där vi ska "göra rymden" med planeter m.m. 

Nu har allt som allt 12 st barn (av 25) deltagit i olika delar av projektet. Igår började jag fråga runt hos några andra som jag vet är intresserade eller som jag tänker kan bidra på olika sätt. De nappade alla tre och jag hoppas att projektet nu växer och tar många olika vägar. Jag väntar nu på att ringarna på vattnet ska sprida sig och att snart alla barn och vuxna ska bidra på olika sätt. Min erfarenhet är också att barnen kliver in och ut ur projektet, deltar i det de tycker är intressant, vilar, tänker och använder dokumentationen och senare hittar nya idéer, precis som i vilket projekterande arbetssätt som helst. 

Vi pedagoger pratade i början på hösten om hur man skulle kunna arbeta med barnens olikheter som resurser i ett projekt. Vi spånande idéer och utgick ifrån barnens intresse för olika karaktärer i olika historier. Vi funderade på barnen som superhjältar, hur skulle deras önskedrömmar om ett alter-ego se ut? Här kan det finnas mycket tankar att spinna vidare på. Det ligger i min hjärna och väntar och så får vi se om det blir något av det. Just nu har vi fullt upp med barnens idéer som ni förstår. 


13 okt. 2013

Barnens världar blir projektet

Nio veckor har gått sen jag började arbeta i augusti v 33. Vecka 34 var första veckan hela mitt arbetslag var på plats och barngruppen började bli full. Vi har under dessa veckor först försökt hitta varandra i gruppen och våra olika plaster, både barn och vuxna. Vi har inspirerats av olika saker, till att börja med de material som fanns att tillgå på Utmaningen och så småningom  saker som fanns på Lekfullheten, i Ateljén, i skogen, på skolan och så vidare.

Skärmdump av min son, program Toca Builders
Under dessa veckor har barnen haft med sig sin egen input hemifrån och lekt lekar utifrån dessa. Det har varit och är mycket lego Star Wars, Rapunzel, Snövit, Bamse, Skylanders, Dora Utforskaren m.fl. Många av våra barn spelar tv-spel eller spel på Ipad och kan mycket om de olika figurerna, deras egenskaper och deras historia. Barnen leker influerade av dessa historier och vi tänker att här finns det mycket att hämta och fördjupa och sätta makten över figurerna och historierna i barnen händer samt få dem att skapa sina egna berättelser.

Foto som jag tagit ur boken Lego Sta Wars

Jag tänker mycket på tankarna om att barnen idag blir matade med mycket färdigt som läggs i händerna på dem. De får intryck överallt ifrån och alla bilder/filmer som skapas för att påverka dem i olika riktningar. En medvetenhet för detta behöver växa och de behöver öva sitt kritiska tänkande. Diskussioner som tjejer och killars olika roller i historierna behöver lyftas, likaså om bruket av våld.  Barnen har haft diskussioner om vad som är "på riktigt". Ja vad är egentligen "på riktigt", vad är egentligen sant, hur kan man veta det och hur kan man får barnen att börja kritiskt granska det som de får till sig? Detta är ingångar vi behöver ha tror jag.

Jag har tänkt mycket på hur vi kan ge barnen verktyg för att skapa sina egna historier och på så sätt börja förstå processen i att påverka, underhålla, berätta, ljuga, leka, skapa med bilder/filmer. I helgen har jag börjat slänga ut krokar på FB och Twitter för att tänka tillsammans med andra lärare som har större erfarenhet av detta. Nu börjar tankarna droppa in och andra börjar dela med sig av hur de har arbetat. Ur dessa erfarenheter kan barnen och vi lärare ösa och tänka vad som funkar för oss.

Jag tror vi börjar nosa på en projektingång....


10 okt. 2013

Följ Förskolan Syrenen

En ny förskoleblogg har sett dagens ljus Förskolan Syrenen i Töreboda har börjat blogga! De samarbetar med Guldgruvan, ett materialåterbruk, som ni hittar i länklistan där jag självklart lägger Syrenens blogg också. Ta en titt på deras inspirerande miljöer och läs om vad de tänker om sin verksamhet. Hurra! Mera åt förskolan!

Bild från Syrenens förskola

6 okt. 2013

Möter universitetet och framtida lärarhopp

I går tog jag emot vår nya lärarstudent. Det är alltid ett spännande att möta en person som vill åta sig ett yrke där gränsen mellan att verkligen göra skillnad och att "bara lära ut" eller kanske t.o.m. "bara förvara", dras i att lägga sitt hjärta och sitt engagemang i de barn som man får lov att möta. Ja, just så är det, man får lov att möta dem. Det ska man ha mycket klart för sig.

Vår lärarstudent verkar vara en engagerad sådan. Jag har bara mött hen i en dag men ser den där glimten i ögonen, den där längtan efter att på riktigt verkligen göra något. Bra det. Må den glöden leva! Det som jag möjligtvis ser skulle kunna få den att slockna innan hen ens kommer ut ur utbildningen är just den, utbildningen.

Det som jag också möter med lärarstudenterna är universitetet. I detta fall Göteborgs universitet och den nya Förskolärarlinjen. Det jag förundras över är stelbenheten i universitetets organisation och i deras möjligheter att vara en del av den praktik som pågår. Dessutom förundras jag över ur utbildningen är kontrollerad. Jag har skrivit lite förut om problem jag ser  med Göteborgs universitetets ställningstaganden utifrån Ingrid Pramling. Jag har inget emot Ingrid Pramling eller hennes utvecklingspedagogiska inriktning men anser att detta inte är det enda sätt man kan förstå barns lärande ur. All form av uteslutande är ett hot mot ett transparans, dialog och i slutänden demokratin. Oavsett vilka ställningstaganden man gör så har man skyldighet att erbjuda mångfald och ta in andras perspektiv för att låta var och en avgöra för sin egen del. Detta skrev jag om när jag närmare tittade på Förskolelyftets kurs om Pedagogisk dokumentation, där litteraturlistorna var mycket olika beroende på vilket universitet man valde. För att avgöra detta behöver man ha en förförståelse för vilka forskare/författare som "hör till" respektive inriktning.

GBG-univ
Pramling, Sheridan, Bjervås

STHLM-univ.
Dahlberg, Lenz Taguchi, Wehner-Godée,

Det finns en massa som jag inte vet något om när det gäller förskollärarutbildningen på Gbg:s universitet. Jag har ingen aning om deras ekonomiska förutsättningar, om lärarans möjligheter att planera och genomföra inspirerande workshops, föreläsningar eller seminarier för sina elever. Det jag upplevde själv på lärarutbildningen var just en brist på engagemang och inspiration. Som student behöver jag bli engagerad och inspirerad. Jag behöver förstå att det yrke jag valt är ett oerhört viktigt sådant. Precis som när jag verkar i barngrupp eller är ute och föreläser måste jag kunna plocka fram ett innehåll som engagerar och som berör. Jag tror också att studenterna behöver använda sig själva. Vara i situationer på riktigt och alltid få uppleva.

Jag undrar ofta hur man lägger upp utbildningen och vilka som ansvarar för att plocka ut litteratur, lärare osv. Ska nog ta reda på det. Jag och mina kollegor skojade lite rått om ursäkterna som kommer från utbildningen när det gäller brist i organisationen. Jag gick ut 2007 och hörde samma saker som vår lärarstudent nu hör; "Det är bara för att utbildningen är ny, ni är första kullen" Likaså hörde två av mina kollegor som utbildat sig senare och mellan dessa perioder. Hur länge kan man skylla på detta och hur många studenter ska behöva genomgå en utbildning som inte organiseras på ett sätt som fungerar. Lärarutbildningarna måste kunna ta emot förändring eftersom de är just lärarutbildningar. Förändringar i innehåll borde inte omkullkasta organisationen i övrigt.

Det finns mycket att önska. Framförallt en mer levande utbildning. Tack.

Så till något slags avslut då. Dessa studenter ska inte gå i våra skor. De ska hitta sina egna skor. De ska känna att deras val är rätt för dem och att det känns hela vägen in i hjärtat. Då måste de ha valmöjligheter och förstå att ständig reflektion och möjligheten att möta olikheter är värdefull. Endast då kan de bli lärare att räkna med. Lärare som gör skillnad.




3 okt. 2013

Att veta vad som krävs för framtiden

Jag är involverad i något mycket spännande. Jag har skrivit om det förut i inlägget En dag proppfull med pedagogiska visioner Då hade vi vårt första möte i den grupp som jag tillhör som nu vid denna träff konkretiserade idéer för hur de visioner vi hade första gången skulle kunna genomföras. Allt landade i organisation. Att ha en organisation som stödjer och inte stjälper är A och O. När man börjar öppna upp gränserna för vad som är möjligt och släpper in tankar om saker som andra tror är omöjliga står allt och faller med om man lyckas organisera för de visioner man har. Detta vet våra pedagogiska ledare. De såg allt lite smånervösa ut när de presenterade uppdraget för dagen för alla oss som samlats med förväntan i blicken, men de såg också ut att ha den där glimten av hopp och förundran och tilltron om att vi alla tillsammans faktiskt skulle få det att hända. De upprepade ständigt "Vi måste leverera" (jo jag befinner mig i en sportkommun, ha ha ha!) och de sa att tanken om att bygga detta nya och fylla det med gammalt var otänkbart. I arbetet hade de sen sist tagit hjälp av konsulter som gör samhällsforskning och tittar på strukturer och mönster som kan ge en hint om vad som kommer att behövas. Vi fick det presentera för oss och det var mycket spännande att ta del av. Hur kan man veta, hur kan man tänka om något som man inte vet något om? Vi kan bara gissa men också bygga på de erfarenheter som vi haft.


Vi hade en dag full av tankeverksamhet. Vi avslutade med en vägg full med posit-lappar. Vi kommer verkligen in i spinn. Jag ser på mina kollegor att de rent fysiskt anstränger sig och vi pendlar mellan frustration och inspiration. Vilka goda sammanhang och vilka goda möjligheter att mötas och verkligen få tänka utanför det tänkta. Att vi bara får va med...det är grejer det.




Partille växer del 3: Nya Kulturum from partillekommun on Vimeo.

Tusen tack alla ni som delar. Tillsammans tänker vi större!


1 okt. 2013

Sammanhang och helhet

Vi har pratat ett tag, pedagoger emellan, om att ha gruppsamtal istället för enskilda samtal under höstterminen. När jag arbetade i Kärra lyckades vi genomföra detta och erbjöd föräldrarna gruppsamtal där samtalet utgick ifrån en dokumentation där deras barn hade varit engagerade. Vi fick många intressanta tankar från föräldrarna och de uttryckte att de upplevde det mycket intressant att se sitt barn i gruppen, i relation till de andra barnen. Det blev också intressant för dem att prata med varandra och dela erfarenheter.

Vi har nu efter mycket tankar, utforskande av ställningstaganden och erfarenhetsutbyte bestämt att vi ska erbjuda dessa gruppsamtal till föräldrarna i höst.

Döm om min förvåning när det just nu ploppar upp ett blogginlägg om gruppsamtal. Se här hur pedagogerna som bloggar i bloggen Den förunderliga vardagen tänker kring gruppsamtal.

Vad viktigt det är att vi tänker på vilka möjligheter vi faktiskt har att stärka verksamheten och hur den kan nå ut och göra en helhet av de sammanhang som vi alla befinner oss i.

Hur gör ni med föräldramöten och samtal? Vad tänker ni är viktigt och hur skapar ni broar mellan förskolan och hemmet?