27 feb. 2013

Vilka färger har Svansjön?


När jag var hemma med min son förra veckan passade barnen och mina kollegor på att måla med Svansjön som inspiration. Jag fick det berättat för mig att barnen först hade ett möte där de tillsammans bestämde vilka färger de skulle ha med. Det blev vitt, blått, grönt och svart. Mina kollegor spännde upp papper på två bord och 12st barn mellan 2 1/2 och 3 1/2 målade med stort fokus. De fick en dator och en Ipad som visade klippet vi tittat på. Ni hittar det HÄR. Sedan målades det. Barnen observerade noggrant. Det målades bl.a. svanar, prinsen, trollkarlen, solen. Målningen hänger nu i fönstret på torget och utgör en del av den miljö som är meningen ska inspirera barnen till att dansa-leka-prata-tänka om Svansjön.
Solen som går upp i slutscenen.





Växande Växthuset- nu som blogg!

Förskolan Växthuset i Värnamo, som jag besökte i september, har startat en alldeles egen blogg. Där delar de med sig av det som händer på förskolan. Man kan kika in och spana på allt från projekt-tankar till hur de arbetar på sitt torg eller hur och vad de tänker när de väljer material eller inriktning på aktiviteter i förskolan. Ta en titt!

VÄXANDE VÄXTHUSET

och inspireras sen av Växthuset och starta en blogg till er förskola också!

DELA DELA DELA

Bild från bloggen Växande Växthuset inlägg; Volym eller?

23 feb. 2013

Vad är grejen med torg egentligen?!

Jag har fått en utmaning att formulera mig om torgets möjligheter, om varför man behöver torg, om vad torgen kan ge. Jag tänker på vad som är torgets själ. Jag och min dåvarande pedagogista gjorde för ett antal år sedan en dokumentation på temat TORGET- en plats för.... som vi tänkte skulle fånga de värden vi såg på torget och de tankar vi hade om torget som mötesplats. Jag ser tillbaka på den och funderar på hur jag tillsammans med mina kollegor och med barnens görande har utvecklat mina tankar och vad som fortfarande känns viktigt.

Det första jag tänker på är att torget är en plats för möten. En plats att knyta ihop förskolan. Torget ska vara en plats där barnen kliver ut och är del av någonting större. Precis som ett torg i samhället, ska torget samla och inspirera de som möter det. Öppenhet, synlighet, tydlighet men också en plats som kan vara oförutsägbar, överraskande och utmanande.  Det kan plötsligt hända grejer där. Det är också där man samlas för att vara tillsammans.


Det andra jag tänker på är hur torget är en plats för samarbete, för idéer att växa, korsbefruktas, formas av någon och utvecklas av någon annan. Att torget får bli en plats där saker kan få pågå och byggas utav många olika individer. Torget präglas av spår från alla barn på huset (om man har ett gemensamt). Det lever och andas och möter alla. Myller är något jag tänker på när jag tänker på torget, det pågår saker överallt, i stora grupper, i mindre grupper, men tillsammans är torgets uppdrag.


Det tredje jag tänker på är att torget är en plats för olikheter. Torget ger möjlighet att mötas mellan de olika barngrupperna. Det ger möjlighet att låna kompetenser, hitta nya relationer, inspireras och utmanas av andras sätt. Detta gäller både barn och pedagoger. Pedagogerna får också mötas och se varandra, lära känna varandras sätt att arbeta, se och tänka tillsammans. Det väver ihop oss, det synliggör vad vi kan bli tillsammans. Det bygger också trygghet och tillit när vi känner till varandra och skapar relationer genom att gå i dialog och till och med konflikt.


Ut från torgen kommer nya idéer, nya upplevelser, nya relationer. Torgen är en plats för att lära om demokratiska sammanhang genom att delta i dessa. Att lära om värden som lyssnande, delande och solidaritet. En plats där man utmanas att tänka och göra tillsammans. Här är olikheterna, viljorna, tankarna, känslorna, intentionerna fler än inom den egna gruppen. Här krävs därför en större känslighet, en större förståelse för detta.




Och så till Torgpedagogen. För att torget ska fungera behövs någon som vet vad som händer där, vad som kan hända där och vad som behöver hända där. Någon som organiserar, överraskar och utmanar. Materialet på torget behöver förändras beroende på vad de olika grupperna projekterar runt. Att ha möjlighet att ha någon som har tid att tänka kring och fördjupa detta är absolut önskvärt. Så klart är det önskvärt att denna någon får organisatoriska möjligheter som stödjer personens uppdrag. Om möjligt är så tror jag man vinner mycket om Torgpedagogen får ligga "utanför" de givna resurserna för barngrupperna. Att torgpedagogen får möjlighet att spendera lika mycket tid och energi oavsett barngrupp och verka för torget som mötesplats, inte för något slags"rättvisetänk" utan för att fokusera på att barnen möter varandra.

Har du upplevelser och erfarenhet av torg, vad tänker du?


21 feb. 2013

Hur arbetar vi med inspirationsbilder i förskolan?


Bilden är tagen på Framnäs förskola i Göteborg. Jag tänker på vikten av att försöka förstå och använda inspirationsbilder i barnens arbete. Här i from av detaljbilder som komponeras med material i samma färger och former. Materialet på brickorna hade varit intressanta i sig men tillsammans med bilderna ger det en extra utmaning/inspiration åt barnen. Vill be pedagogerna om bilder på barnens arbete med trådarna. Vad kan upptäckas här?

20 feb. 2013

Det är snirkligt och kringelikrokigt och man vet kanske inte förrän i efterhand vad det faktiskt handlar om

Detta projekt har verkligen gått långsamt fram. Barnen har fått "hålla på" och vi har tillsammans upptäck under tiden. Hela hösten har "bara" ägnats åt att dansa sin egen dans utifrån sina egna referenser och utifrån de andra barnens referenser, att etablera dansmattan som en central plats för dessa utryck. Inputen har varit uppmärksamheten på hur ljud/musik låter (senare kopplat till hur vi blir då). Detta eftersom vi pedagoger (efter mycket tankar och diskussioner) såg det som viktigt för människor att bli uppmärksamma på olikheter. För att kunna läsa av, välja, se, lyssna så tänker vi att man behöver bli "känslig för" som en förälder utryckte det. Att bredda referenser och rikta barnens uppmärksamhet mot olikheter så tänker vi att de kan bli mer "känsliga för". Det var det som var vår ingång. Vi utforskade det genom att applicera det på något som barnen upplever som lustyllft, spännande, utmanande, vi lyssnade på olika typer av musik men utforskade också genom att samla olika ljud, göra ljud själva, använda våra kända sånger och musiklekar för att utforska olikheter i intensitet, tonhöjd, volym m.m.

Musiken-dansen-rörelsen är något av det vi erbjudit som barnen verkligen har slutit upp omkring, där många barn har deltagit och upplevt som lustfyllt. Att det i gruppen har funnits tre pedagoger som spelar gitarr och som använt musiken och dansen som språk har naturligtvis påverkat, vilket det också ska få göra. Vår uppgift som pedagoger är nu också att utmana oss själva och knyta andra språk till utforskandet, se delarna i helheten. Här ser vi möjligheter att andra språk kan bredda förståelsen av upptäckandet barnen gör i projektet . Barnen är ju intresserade av olika saker. De deltar också på olika sätt. Vissa med kroppen, att själv prova det de ser, några genom att diskutera, några genom att rita, och andra genom att titta på och prova själv i smyg när de andra har gått. Vilka olika sätt kan man utforska projektet på? Några barn går in och ut i projektet medan andra hänger fast hela tiden. Det händer så klart en massa andra saker också på förskolan men vi dokumenterar inte allt det andra, vi har ett fokus på projektet. Det intressanta är att projekten lever i barnen nu. De ber själva om att få dansa, att få se svansjön, break dance, tango eller något annat. De samlas vid dokumentationen och pratar om den, de provar utifrån bilderna. De berättar för oss och för varandra om sina upptäckter.



Man kan aldrig som lärare veta vad det är man utforskar till fullo. Både barn och vuxna kommer ta med sig olika erfarenheter och det är väl det som är hela poängen, att alla får lov att berikas på erfarenheter utifrån sin ingång. Det viktiga är att vi pedagoger ser alla barns olika deltagande. Att vi värdesätter de olika ingångarna och, om barnen önskar, gör dem synliga för resten av gruppen. Det är också viktigt för oss att samla de olika trådarna, välja fokus, koppla till teorier och våra styrdokument, gå tillbaka och titta på de spår vi lämnade och kanske ta upp någon tråd igen beroende på vad barnen önskar. Projektens gång är ingen linjär process. Det är snirkligt och kringelikrokigt och det är kanske inte förrän i efterhand som vi kan ana vad som hänger ihop och hur det gör det.


18 feb. 2013

Spännande på SETT 2013

Nu börjar det trilla in lite föreläsare på SETT 2013 som särskilt riktar sig mot förskolan. Jag ska snart skriva lite mer om de som presenterats hittills men här kommer en liten blänkare eftersom jag idag såg något som verkade riktigt intressant. Så ni kan gå och spana själva lite under tiden :)



"Föreläsning 18/4

Pekplattan vinner terräng i landets förskolor men vilka effekter har den på barnens lek och lärande? Det vill pedagoger i Tumba bidra till att kartlägga och medverkar därför i forskningsprojektet AppKnapp – peka, lek & lär i förskolan.

Susanne Kjällander, Fil. Dr. i didaktik vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen och forskningsansvarig, följer pedagogernas praktiska arbete med plattorna som videofilmas i fyra utvalda förskolegrupper. Föreläsningen bjuder på en förhandsvisning av ett urval preliminära forskningsresultat – de allra första i Sverige i sitt slag.
Lena Lindström är pedagogisk utvecklare och initiativtagare till projektet (www.appknapp.se). Hon guidar på resan från tiden då förskolornas datorer sedan länge passerat bäst-före-datum "


Det närmar sig mina vänner!

15 feb. 2013

Dansdokumentation

På dokumentationsväggen vid dansmattan växer nu bilderna av barnens dans i kombination av dansbilder som utmanar och inspirerar. Igår blev reflektionssamlingen före maten en plats att dela sina rörelse med andra. Barnen kom på olika sätt att röra sig och de härmade varandras upptäckter. Efter maten drog vi ut bilderna på de olika upptäckterna och fäste upp på väggen tillsammans med bilder på de danser som barnen just nu fascinerats av.
Ett av barnen fastnade länge vid dokumentationen och särskilt vid en bild av många dansare i en grupp med väldigt olika typer av hand och arm-positioner. Barnet provade med sin egen kropp, pekade på bilden, följde armar, händer och fingrar med sitt finger och provade att återskapa.
Projektorn är nu uppkopplad nästan hela dagarna för att lätt kunna komma ut på nätet och inspireras av rörliga bilder eller stillbilder. Barnen känner till hur vi kan använda den och ber om att få se olika saker. Idag dansade de samtidigt som vi projicerade och härmade rörelserna i både break dance och balett. Det är spännande att se att de har blivit mer uppmärskamma på detaljer och "ser" mer nu än vad de gjorde i höstas. Barnen närmar sig också upplevelsen av dansen på olika sätt. Det finns de som bara iaktar, de som måste prova med sin kropp, de som pratar om hur de uppfattar o.s.v. Vad viktigt det är att se alla dessa barns olika ingångar och lyfta dem för gruppen, värdesätta att barnen gör på olika sätt.
Jag känner att jag skulle behöva en dag av att bara söka och titta på olika dansklipp på youtube för att kunna "sondera terrängen" och veta vad jag kan få tag i när barnen får olika tankar om hur de vill utveckla projektet. Frågan är bara när jag ska göra det...

9 feb. 2013

Svansjön och break dance- på tå och på huvudet

Dans/rörelse/ljudprojektet dansar vidare. Vi pedagoger har mer och mer förstått att barnen flätar samman alla trådar och ser helheten. Det är bara vi som vill dela upp. Det är tur att de lär oss, hela tiden, varje dag.

Just nu är det Ipaden som har öppnat upp för nya trådar. Ett barn kom en dag och sa att han ville dansa TANGO. Jag frågade vad för musik jag skulle sätta på då. TANGO-musik, sa han. Hmm självklart, tänkte jag och riktade min fråga, Hur låter den? Jag vet inte, var svaret jag fick. Jag föreslog att vi skulle googla på tango och se vad vi fick fram. Vi hittade snart ett par som dansade tango. Ja! ropade han. DET är TANGO. Barnen blev ivriga i att hitta mer dans och vi kollade näst på break dance utifrån ett annat barns erfarenhet, samt balett (som jag lade till utifrån min erfarenhet av dansens olikheter). Barnen blev väldigt fascinerade. De ville först dansa break dance och det blev huvudstående som gick över i kullerbyttor. Vi dokumenterade och satte upp bilder av de olika poserna på väggen vid dansmattan. Senare på eftermiddagen frågade en av barnen om vi kunde se baletten igen. Vi googlade fram Svansjön och barnen var trollbundna av svanarna, prinsen, trollkarlen och den dramatiska musiken. Snart var de uppe på tå och höll sig i väggen för balansen.

Bild från Göteborgs Operans föreställning av Svansjön

Idag såg de på Svansjön igen då pratade barnen om de olika karaktärerna. De fastnade mycket vid Trollkarlen som enligt barnen var elak, dum, ond. Detta tror jag att de läste de ut av dansarnas rörelser eftersom att de inte hade någon förkunskap om historien. Det började med att något barn sa att Trollkarlen var ledsen. De var också fascinerade av hur Trollkarlen såg ut med horn på huvudet och gröna kläder. Jag tänker på spår av att utrycka känsla med rörelse.....

Under vårterminen har jag tillsammans med mina kollegor funderat mycket på hur vi ska kunna ta projektet utanför förskolan. Vi tänker att det är viktigt att ge barnen referenser för att möta kultur, att själva kunna söka den och börja tänka kring vad de kan erbjuda. Vi tänker också att mångfalden och dansen som språk utforskas och då behöver vi öppna dörrar mot nya erfarenheter.

I mars ska vi besöka dansfestivalen Satellit som för andra året ( vad jag har förstått ) hålls i Göteborg. Under fem dagar dansas det för barn mellan 0 och 12 år. Det är åtta olika föreställningar från hela norden. Väldigt spännande!

Jag har i förberedande syfte tagit kontakt med flera olika personer som arbetar inom de områden vi undersöker. Jag försöker t.ex. från vår kommun få tillgång till en danssal från Kulturskolan. Idag fick jag svar och det verkar som det ska gå :) Det hade varit spännande att få låna en sal med mycket yta och stora speglar för att se hur det påverkar barnens dansande. Jag vet också att det finns en förberedande danslinje där vilket också betyder att det finns danselever.... Vi har även en musiklinje på gymnasiet här som man skulle kunna koppla samman med förskolan.

Jag har också tagit kontakt med GöteborgsOperans Danskompani (på facebook!) och frågat om studiebesök och/eller möte med någon-några dansare där. De vidarebefordrade mina uppgifter till administrationen, så får vi se om vi får något napp där. Tänker på fler dansscener så som Atalante och Tredje våningen. Så klart har jag också använt vårt fina forum på facebook för Reggio Emilia-inspirerade förskolor och skolor i västsverige (vilket har utökat till hela Sverige). Där har många bra tankar väckts, vilket alltid är fallet när man delar. Ska kasta ut lite fler krokar och se vad man får för gensvar.


En stor tillgång som ska utforskas mera är föräldragruppen och deras erfarenheter och kontakter.

Ni hör, vi har fullt upp här...

3 feb. 2013

Varför söker vi felen istället för att visa det vi tror på?

Läste Ingrid Pramlings krönika i Lärarnas Nyheter, " Dokumentera är inte det viktigaste" där hon vänder sig mot att dokumenterande i förskolan inte gagnar barnen. Pramling inleder med att hänvisa till Dewey och Köhler:

"Såväl John Dewey som Elsa Köhler förespråkade en reflekterande och problematiserande hållning till den pedagogiska verksamheten och med den sammanhängande frågeställningar” (SOU 1997:157, s 95). Förskollärare har vetat länge att man måste både observera och dokumentera för att ha ett underlag för sitt arbete med att utmana barn i deras lärande. Jag skulle dock vilja hävda att en viktig länk i kedjan som fattas i dagens debatt om pedagogisk dokumentation, är observation och analys. "


Hon menar att pedagogerna i förskolan inte kan se vad de behöver se för att utveckla verksamheten. Detta är ju av allra största vikt. Här kunde man då tänka att Pramling skulle ge exemple på hur detta kan genomföras, vad som är vikigt att tänka på, hur man som pedagog kan utmanas att använda dokumentationen som ett verktyg för att utveckla verksamheten och få syn på sin barngrupp. Gör hon det? Nej. Det första hon säger att är i dagens pedagogiska dokumentation saknas observation och analys. Jag kan bara svara för vår verksamhet och den skulle jag vilja säga i allra högsta grad har observation och analys. Det är det som en grundstenen i hur vi använder dokumentationen. Vi tänker om det barnen gör, både med barnen och med andra pedagoger, analyserar det och dessa analyser får sedan konkreta konsekvenser för hur vi tillsammans utvecklar arbetet. Det som också är en väldigt viktig aspekt är att fler än en pedagog får möjlighet att se de olika barnen, här blir inte en pedagogs godtycklighet mallen för hur barnet uppfattas eller hur barnens utforskande tolkas. Vi delar dokumentation och ser på så sätt olika saker som vi sedan motiverar i våra val att gå vidare (välja material, utmaningar, bilder till barnen för reflektion, osv.)

Näst går Pramling på pedagogernas förmåga att sköta sitt jobb, att faktiskt göra det läroplanen 
efterfrågar.

"Det är ju här i skärningspunkten mellan lärarens förhållningssätt till barns lärande och deras förmåga att se det som är värt att se, som kvaliteten på verksamheten framstår. Det är här läraren bör ha både läroplanens strävansmål och barns erfarenhetsvärld i medvetandet – då kan ett tredje fokus, dokumentation, bli en aspekt för mycket."

Det förbryllar mig ständigt hur man separerar dokumentationen från lärande, från verksamheten, från pedagogerna och från barnen. Menar Pramling att om pedagogerna ska tänka på att dokumentera så kan de inte tänka på läroplanen? Hur lär vi oss om barnens erfarenhetsvärld om vi inte lyssnar och pusslar ihop bitarna? För min och mina kollegors del så hjälper dokumentationen oss med just detta, att dra paralleller och koppla ihop hur barn tänker om det vi utforskar. Här arbetar vi bl.a. med mindmaps där vi skriver upp trådar när barnen tänker eller gör saker som de kopplar till vårt projekt.

"Inte minst ser vi i dagens debatt hur man kan använda ny teknik där barn dokumenterar sin erfarenhetsvärld i samspel med vuxna, något som inte varit möjligt i samma utsträckning innan Ipadens tid. Denna typ av dokumentation är förvisso direkt kopplad till barns lärande, men hur bidrar den dokumentation som görs på alla andra sätt till att barn utmanas i sitt lärande och till att verksamhetens kvalitet utvecklas?"
Här vill jag bara berätta hur barnens möjlighet att själva dokumentera, dra kopplingar till sådant de lärt/gjort förut, dela med sig av sina erfarenheter till andra, koppla ihop hemmet och förskolan har ökat enormt sen vi startade arbetet med Ipad. Det har gett oss, barn och vuxna, tillgång till material som vi har behövt för att gå vidare i projekten. Det skapar också historia och sammanhang för barnen. Här har vi varit, här är vi nu, Kommer ni ihåg hur det var, vad ni tänkte, hur ni kände?  Detta är bara en liten yttepyttig bit av allt vi skulle kunna ha möjlighet att göra. Vi har precis startat. 
"Varför är lärare så vilsna när det gäller dokumentation? Kanske är det så att dokumentation inte går ihop med att ha ett helhetsperspektiv, som vi alltid hävdar att vi har i förskolan."
Vad är det för dokumentation som Pramling talar om? Jag börjar mer och mer fundera på det. Är det ett mätande och vägande av barnens kunskaper? Är det ett "Här räknar Kalle till fyra och här räknar han till fem" "Här hoppar Kalle jämfota och här hoppar Kalle på ett ben". Är det något slags kryss-schema som visar vilka som kan klippa rakt? Då förstår jag Pramlings synpunkter på att det inte utvecklar verksamheten eller har ett helhetsperspektiv. Menar Pramling att det inte går att dokumentera ett helhetsperspektiv? I varje dokumentation kan man se olika saker beroende på vad man söker. Man kan använda samma dokumentation, t.ex. en filmsekvens, för att titta på t.ex. gemensamt lärande, individuellt lärande, materialets betydelse, gruppens relationer, olika ämnesmål eller vad man nu vill titta på.   
"Vi kanske måste bestämma oss för att just nu observerar vi hur barn förhåller sig till varandra? Eller hur barn agerar kring matematikfrågor."
Pramling, det är detta som kallas dokumentationsfokus, men det utgår oftast hos oss ifrån det som barnen finner intressant och sedan vad pedagogerna finner intressant i detta. Ett dokumentationsfokus finns alltid och helheten i det är temat/projekten.  Vi dokumenterar inte "allt". Vi dokumenterar det som hör till projekten. Uppstår det saker som vi i barngruppen känner behöver fokuserats på så använder vi dokumentationen till att ta reda på vad vi behöver göra/utmana.
"Det kanske är så att olika personer i arbetslaget skulle behöva studera olika aspekter av barns lärande, för att man ska få en bättre helhetsbild! Kanske kan dokumentation vara att man skriver ner några stödmeningar på ett block, för att komma ihåg något till diskussionen senare med arbetslaget. "
Då Pramling blir väl dokumentationen bara till för de vuxna eller? Det viktigaste i dokumentationen som jag ser det är att utveckla verksamheten så att barnen har tillgång till utmaningar och upplevelser. Inte att bedöma barnens förmågor. Vilket vi, enligt läroplanen, inte ska göra. Barnen behöver vara en del av dokumentationsarbetet och vara aktiva och medvetna om den. Den största delen av dokumentationen tänker jag ska vara sådan dokumentation som barnen, i så stor utsträckning som det är möjligt, ska äga. 
Ja, då kommer vi till det som verkar vara gruset i skon. Två gånger i de sista styckena tar Pramling upp att dokumentationen faktiskt inte behöver bli tilltalande/estetiskt vackra. 
"Kanske behöver inte dokumentation bli till en estetisk portfolio, eller ett collage på väggen? Kanske ska man mer se dokumentation som ett verktyg för att komma ihåg."
Att dokumentationen kan vara vacker, proffsig, estetisk tilltalande, för att det finns de som tror att barns tankar också behöver presenteras på ett sätt så att vuxna tar dem på allvar. Detta är ett ytterligare perspektiv. Ett syfte med att få andra att förstå att barns tankar är viktiga och stora, för ärligt talat, hur pratar en del vuxna med barn egentligen? Att i hög röst ropa i ansiktet på ett litet barn"-Å sååå stoooooor du har blivit, vilken goooo kind du har....vilka sööööööta små händer. " eller pratar över huvudet på dem som att de inget förstår eller inget kan. Ja då kanske man måste presentera vissa viktiga saker på ett vad vuxenvärlden förstår som ett viktigt sätt. Detta inte för att alla ska göra likadant. Nej, bara för att det kan vara olika. Men här slår Jante oss på fingrarna och säger oss att vi ska hålla tillbaka. För vems skull undrar jag? 
"Rapporterna från förskolan, i detta nummer såväl som i Skolinspektionens rapport, lovordar dokumentation, med motiveringen att man som lärare lär sig så mycket om sina barn! Men ska dokumentationen vara till för att lärare ska bli mer professionella eller för att barn ska utmanas och utveckla förmågor och förståelse för sin omvärld? Självklart hör det ihop, men kanske är det genom att man blir proffs på att observera och tolka som man fungerar bäst som lärare, inte för att man blir bra på ett göra estetiska dokumentationer."
Å tänk Pramling det är precis det vi håller på med! Att observera och tolka är grundstenarna i pedagogisk dokumentation. Där slog du huvudet på spiken! Att dela det med varandra gör att vi i större utsträckning nu sitter tillsammans under vår reflektion istället för en och en, och vad jag vet så är det så man tror att lärande funderar, tillsammans med andra, inte enskilt och tänk, det är likadant för vuxna som för barn! 
 Nu tycker jag vi gräver ner stridsyxan om vem som ska bestämma vad som är bra eller dåligt i förskolan och börjar arbeta tillsammans och vara nyfikna på varandras sätt. Här tycker jag man är lika dålig både från Pramlings Utvecklingspedagogik och RE-institutets Reggio Emilia inspiration. Det finns ingen samverkan över huvud taget (som jag har sett, motbevisa mig gärna!) Båda drar åt sitt håll. Polariserande är dåligt för alla och inget hållbart. Vi måste upp med tankarna på bordet och våga ta stegen ut i varandras verksamheter. Det finns dåligt i båda lägren men varför fokusera på det? Låt oss dela goda tankar, sådant vi tror på istället för att fokusera på att som nu skylla och sedan försvara. Sedan kan vi göra olika, för vi är olika som människor, vi har olika barngrupper, olika förutsättningar, olika kollegor, vi måste hitta våra sätt. Det enda jag någonsin kommer begära av de pedagoger jag möter är att vi ska tänka om det vi gör, tillsammans med andra, motivera våra val och sedan utveckla våra metoder. 
Vill du läsa hela Pramlings krönika hittar du den HÄR.