29 dec. 2012

NYTT ÅR- Var föds demokratin och vem har rätt?

De senaste två dagarna har jag fått till mig en massa intressanta saker som jag håller på att väva ihop.
Det första var en vän som tipsade om Soran Ismails stand-up som sändes på svt i dagarna. Det var en tankeresa med humor och allvar och en dörröppnare för att förstå hur tanken om hur det demokratiska samhället förfaller i Sverige. Sorans tankar grundade sig i "allas rätt att rösta" och fortsatte i vilket ansvar man faktiskt har om man tar sig denna rätt. Han pratar om att "gå på känsla" eller att följa logik...ett intressant och komplext tankesätt. Jag rekommenderar er verkligen att lyssna och tänka på det han säger även om det må vara provocerande för vårt sätt att tänka på demokrati. På grund av rättighetsskäl så går den tyvärr inte att bädda in så ni får nöja er med länken.

http://www.svtplay.se/video/929995/resan-fortsatter

Nästa inspiration fick jag från Twittter där jag börjat följa Gabriella Ekelund (om du vill läsa mer från Gabriella så kan du hålla koll på hennes inlägg via min blogglista). Hon är journalist och har senast skrivit boken På jakt efter demokrati i förskolan (som jag inte läst men är sugen på nu). Hon hade lagt upp följande länk från UR:s serie; Jakten på det demokratiska klassrummet. Här får man följa läraren Paula Rogovin och hennes klass då de arbetar med barnens egna frågor som grund för all verksamhet. En verklig inspiration och en oerhört viktig del av hur vi tillsammans bygger det demokratiska samhället. Se det nu!

http://www.ur.se/Produkter/164727-Jakten-pa-det-demokratiska-klassrummet-Manhattan-New-School?fixedfilter=ur_subject_level_one%3Bpedagogiska+fr%C3%A5gor

När jag ser barnen i Paulas klassrum så växer mitt hopp om att vi ska få ett samhälle där människor arbetar tillsammasn för att ta kliv in i framtiden. När jag hör vad Paula säger om hur vår uppgift är att väcka hopp i barnen, inte lämna dem arga, så tänker jag på det som händer idag när barn och unga tappar hoppet när de inte passar in i de ramar och normer som skolan allt mer är tvugna att trycka in dem i. När det inte finns en förståelse för hur man skapar intresse, glöd, passion hos våra unga utan bara en tanke om milimiterrättvisa och mätande där alla ska ha samma och göra samma, på samma tid, och mot samma poäng.

Tillslut måste jag länka till min vän Mia Andersson, som är utvecklingsledare för Norra Hisingen i Göteborg. Hon har formulerat sina önskningar för det nya året och de får även bli mina.
NYTT ÅR- kan det får bli barnens år? 

Vill ni sedan ge er själva något uppmuntrande i nyårspresent tycker jag ni ska läsa boken som min vän stack i mina händer i våras; Cirkus Cirkörs bok Inuti ett cirkushjärta för att få nosa på hur man skapar kreativa processer. Det är alltid trevligt.
från boken Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors.

Tack alla ni som läser och tänker tillsammans. Jag hoppas vi hörs och ses många gånger under 2013. Vi behöver varandra, var så säkra!
Gott Nytt År

19 dec. 2012

På jakt efter tindrande ljus - barn på stan

Idag tog vi hela vårt gäng och åkte till stan. Vi har verkligen varvat ner och julgrejat för fullt i lite drygt en och en halv vecka nu. Tempot har sjunkt betydligt och både barnen och vi andas ut efter en termin full med äventyr. Just nu håller jag på att klippa en film om vårt dans/röresleutforskande och vart det har tagit oss hittills. Ska bli spännande att se vart det tar vägen efter julledigheten. Det finns fortfarande ett mycket starkt intresse och jag skulle vilja bredda synliggörandet kring barnens tankar och fantasierna om dansens skapande, dess betydelse och användning.
 
 
Idag tog vi alltså oss ut på äventyr till stan. Bara bussturen är fantastisk! Många glada tillrop och tindrande ögon. Väl i stan var det många juleljus som tindrade ikapp med barnens ögon. Barnen förundrades och många tankar dryftades. Det var bubbligt och fnissigt och lite kallt men varmt i hjärtat. På ett långt, långt rep samlades 17 par två och treåriga händer som tillsammans med fyra vuxna slingrade sig igenom staden. Som en liten orm av förväntan, bubbel, pekande fingrar och vridande huvuden. Någon snubbla på en sten, eller böjde sig ner för att plocka upp sin vante och med ett lite rop, vänta lite! stannade alla upp och tittade efter sin kompis som behövde stanna till. Tillsammans styrde de sedan kosan vidare, alla på samma gång. Vilket samspel dessa små....
 
Man kanske kan tänka på säkerheten när man beger sig med så många små till en stad full med bilar, spårvagnar, människor...och visst, hemska saker har hänt och kommer att hända men jag tänker att vi måste lita till barnen. Det samspel, den omtanke om varandra och det omdöme de visade idag är nog något som de flesta föräldrar eller andra vuxna inte tänker att små barn ska kunna visa. De tänker att de behöver tas om hand, att de yrar iväg, att de är tafatta och hjälplösa men det var inget vi såg idag. Jag tänker att detta också kan skrämma folk i allmänhet, att man överhuvud taget tar ut barn på detta sätt. Jag tror inte vi får vara rädda. Vi ska vara uppmärskamma och förstå vårt ansvar men vi ska också lita till att barnen förstår sitt ansvar för sig själva och för varandra.
 
 
 
Det är så spännande att gå med barnen på platser som man som vuxen tror att man känner till. De visar oss alltid nya saker, de ser saker som vi vuxna inte ser, eller har blivit alltför vana för att verkligen titta på. Vid Kopparmärra (Karl den IX som sitter på en häst, en staty på Kungsportsplatsen, för er som inte är Göteborgare) pekade ett av barnen upp mot kungen och sa, Kolla Linda, han har en hammare! Va? , tänkte jag men jag titta före jag sa något. Jo det stämde, han hade en hammare i handen. Barnen får oss att stanna upp och upptäcka det vi i alla hast inte hade sett. Det blir annan färg nu! upptäckte ett barn när vi stannat för att titta på Drottningtorgets statyer. Titta Herr Nilsson har en liten hatt! upptäckte ett barn på NK:s julskyltning.
 
Att gå på stan med en hel klunga barn så som vi gjorde idag är också något som får folk att stanna upp, de vänder sig om, tittar efter barnen, vinkar och pratar om hur duktiga barnen är, hur små de är, vad de kan.... Det slår mig att det inte kan vara så vanligt att man ser barn i dessa situationer. Barn på stan är helt enkelt inte vardagsmat. Jag tänker att vi måste komma ut mer. Vi måste också vara en del av samhället. Vi måste finnas på ställen där människor möts så att vi också kan möta dem.

God jul alla fina, tappra, modiga där ute. Nästa år blir ännu bättre, jo, det är sant!

18 dec. 2012

SETT+Lärarförbundet=sant

Idag fick vi ett pressmeddelande där vi fick veta att Läraförbundet kommer bli en av SETT-mässans samarbetspartners. Att Lärarörbundet på detta sätt tar ställning för att utbildningssystemet måste hitta nya vägar och vara en del av samhällsutvecklingen är ett stort och väldigt spännande ställningstagande.

– Digitaliseringen är en av de viktigaste frågorna för att skapa en modern skola. Likvärdighet, tillgång och fortbildning är utmaningar som måste lösas. Vi har inte råd att låta bli att satsa på IT om vi ska kunna förbereda eleverna för samhällets krav på digital kompetens, säger Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.

I förskolan ligger vi långt efter. Här har inte ens alla lärare tillgång till varsin dator. En stor del av vårt uppdrag gäller att dokumentera, analysera och följa upp barns lärande. Detta innebär ett dagligt arbete med bilder, filmer, text och ljud. Kan detta ställningstagande vara ett i ledet att verkligen lägga vikt vid att bygga ut de tekniska möjligheter som kunde vara en del av den moderna pedagogiska verksamheten? Hur kan vi pedagoger i förskolan möta barnen i deras livsvärldar då vi i förskolan inte ens har tillgång till den teknik som barnen dagligen har tillgång till? Hur kan det vara möjligt för oss att ens driva arbetet med den pedagogiska dokumentationen på ett önskvärt sätt när vi har en dator i varje arbetslag? Ska dessutom barnen använda den så som de kan behöva så blir vi än fler som ska dela.

Jag ser fram emot att höra hur Lärarförbundet ser möjligheter och kanske kan vara med och sätta fingret på vad som behövs för att vi ska tillsammans kunna kliva framåt.

Följ med til SETT för att höra mera!

12 dec. 2012

Frossa i julen

 
Ja, det gör vi nu. Vi frossar i allt som har med julen att göra. Ikväll har vi haft ett JULFLÖDE med barn och föräldrar då vi har bakat pepparkakor, dekorerat pepparkakshus, stoppat nejlikor i apelsiner, gjort ljusstakar i lera med grankvistar, torkade äppel, små lingonkvistar, frasat med silkespapper och gjort smällkarameller, lyssnat på julmusik och pratat, umgåtts, fikat och andats in alla juldofter. Det var skönt och varmt och livligt och trevligt. Tyckte jag.
 
Sån måste julen få vara. Traditioner möts och nya uppstår. Önskningar finns hos barnen, hos oss, hos föräldrarna, i läroplanen vad vi sedan gör tillsammans blir olika och speglar den grupp vi är. Vi hittar många ingångar och tar med våra referenser, våra minnen, våra känslor och fyller julen med innehåll på vårat sätt.
 
Vad minns du mest från din bardoms jular?

Kreativa Korvetten

Det är snart en månad sedan jag styrde bilen mot Nyköping för att möta Förskolan Korvetten,  21 pedagoger och en förskolechef. Det var tidig morgon och min väska var tungt packad med många böcker, tankar och ett litet minne med hela min föreläsning. Det är alltid lite nervöst när hela ens planerade studiedag finns på ett litet USB. Resan gick fort och snart var jag framme. Det första jag såg av förskolan var stora fönster från golv till tak och vad som såg ut som en ateljé. Någon var därinne och grejade och jag vinkade och fick en vinkning tillbaka.

Den första som mötte mig var förskolechef Lisa som med förväntasfull blick tog min hand och utbrast, som vi har väntat! Vi konstaterade sedan också att vi aldrig hade pratat med varandra eftersom allt planerande skett på mailen. Lisa skrev ett långt och spännande brev till mig i september. Det gjorde mig oerhört nyfiken på förskolan Korvetten och de barn och pedagoger som verkade där. Brevet var också ytterligare en glimt in i vad Pedagogsiak Kullerbyttan betyder för många pedagoger och förskolor något som gör mig väldigt glad och mjuk i hjärtat. Det var härligt att äntligen få kliva in på Korvetten och möta Lisa! Några av pedagogerna glimtade förbi och ivriga händer mötte mina när vi hälsade på varandra. Här låg något pirrigt och förväntansfullt i luften. Det kändes härligt!

Lisa bjöd på kaffe och vi satte oss ner. Hon började berättade om Förskolan Korvetten som bara är ett par år gammal och modern i sin arkitektur. Den har tre moduler som sitter samman med två torg och en lång korridor. Ena torget används som matsal och det andra som ateljé mellan de båda finns en lång (och ganska bred) korridor. Två gemensamma entréer finns för barnen i varsin ände på korridoren den ena möter ateljén och den andra möter matsalen. I korridoren har barnen sina fack. Där möts de allihop på morgonen och eftermiddagen. En riktigt spännande mötesplast!

Det torg som används som ateljé.
Pedagogerna har tänkt på intryckte av korridoren och känslan man vill skapa där. Man har bl.a. arbetat med ljuset och ljudet då det finns en konstinstallation med olika upplysta fågelbon och fågelläten där. Vid ateljéns entrédörr finns också en föräldrahörna där föräldrar kan sitta ner, ta del av dokumentation eller bara prata med varandra. Dokumentationen var väldigt levande och tillgänlig i hela förskolan. Vid ateljén och vid torget hade man något som man kallade för kommunikationscentral där bilder, texter, alster och annat fanns som en inblick i vad som hände på förskolan. Där kunde många möten uppstå och många barn och vuxna hade mäöjlighet att prata om dokumentationen. En spännande och viktig tanke tror jag!


Möjlighet att reflektera över dokumentatione för både små....
...och stora...
Lisa berättade hur hon tänkt när hon fick möjlighet att starta upp en helt ny förskola. Hon önskade att allt det där som "sitter i väggarna" kunde lämnas utanför och att Korvetten kunde bli en plats där samarbete, inlyssnande, lust och glädje var vardag. Hon önskade att pedagogerna skulle få arbeta i ett klimat där varje person är viktig och där man ser allas kompetenser som en tillgång. Hon önskade också vända upp och ner på vad en förskola skulle vara och mera tänka kring vad Korvetten som förskola kunde bli. För att starta i de tankarna lät hon bli att göra arbetslag. Alla pedagogerna arbetade tillsammans den första tiden. Det upplevdes först av pedagogerna som rörigt men blev också kreativt och konstruktivt. Det skapade förutsättningar att tänka på nya sätt och det gjorde man på Korvetten. Jag blev så oerhörst nyfiken och var tvungen att dyka in i verksamheten på en gång så det gjorde vi. Jag fick veta att Lisa skulle guida mig runt och att alla pedagoger delat upp sig på moduleran för att kunna berätta om vad som skedde där just nu.

De allra yngsta barnen på Korvetten befinner sig i modulen på mitten och där är miljön anpassade för små ögon och kroppars önskningar. Pedagogerna har till stor del valt bort traditionella leksaker och arbetar med andra material som barn kan finna spännande. Man har skapat möjligheter att krypa in, att kika igenom, att klia upp på, att känna, pilla, trycka....
I alla moduler fanns konstruktionsmiljö och ateljé och i resten av rummen fanns sedan olika temarum för rollek, teknik, scen, rörelse, drama-musik, lugn och ro, vatten, expriment, skrivstuga, matematikverkstad, koja m.m. Detta innebär att barnen och pedagogerna kan leva ut många tankar om den typ av miljö de vill iordningställa. De kan fördjupa sig i ett tema istället för att ha många olika miljöer i ett och samma rum. Ett exemple kan rummet där man ställt iordning för rollek vara. Här hade man plats för ett kök med matplats, ett kontor, en affär m.m. Allt på samma ställe. Då kunde barnen vara hemma eller på jobbet eller handla i affären i samma rum.



För övrigt så kan upplevde jag att förskolan var avdelningslös. Barnen möts på torget på morgonen och utifrån deras intressen och frågeställningar bildas det grupper. En eller två pedagoger per grupp och så rör sig grupperna över förskolan till de rum och till de material de behöver. Lunchen serveras under en bestämd tid men med flexibelt upplägg på vilka som äter när. Man kan komma och äta när man behöver/kan. All mat lagades på plats och kockarna och köket var också en del av barnens mötesplatser. Där fick de vara delaktiga på olika sätt. I matsalen finns buffé där två barn varje vecka har uppdraget att ta hand om den tillsammans med kockarna. Barnen hjälper då de andra barn som kommer till matsalen att finna sig tillrätta, hitta det de behöver m.m. Enligt Lisa tyckte barnen att detta var ett mycket hedervärt uppdrag och längtade tills det var deras tur. .

Mitt intryck av Korvetten var att här ville man skapa något utifrån barnens önskningar och man lät sig inte hindras av vuxnas förmåga ?!)  att se hinder. Här var vuxna till för barnen, och barnens idéer, tankar, görande var betydelsefulla. Pedagogerna på Korvetten visade också ställningstagande och mod att tänka olika som jag tror är så viktigt för att skapa en förskola som kan bli en demokratisk mötesplats. Jag upplevde ett behov hos pedagogerna att gå i dialog, att vända och vrida och att våga utmana sina egna föreställningar, något som jag tror de inspireras från och utmanats av sin chef Lisa och hennes sätt att agera. Det fanns en aktiv dialog, ett tänkande på Korvetten och det fanns en öppen och ödmjuk atmosfär där man fick lov att tänka högt och ge sig ut på osäker mark. Detta tror jag är en av grundstenarna för en demokratisk mötesplats. En vilja att utmana sig själv att göra på olika sätt, inte för att hitta ett "bättre sätt" utan för att just bara göra på olika sätt. Att också våga vara i osäkerheten och prova något som man tror kan ge en de förutsättningar man strävar efter.




















Dokumentation från Vattenprojektet. Små vattenflaskor som alla barn fick hem över sommaren och skulle fylla med vatten. Alla olika historier och minnen om vatten avslutade i ett gemensamt inköp av en vattenpump till behövande.

Alfons Åbergs helikopter. Ett byggprojekt med en ritning och intruktion gjord av ett barn på förskolan.
Jag hade många tankar i huvudet när jag inledde min berättelse om de tankar som jag har byggt tillsammans med de barn och kollegor jag har och har haft förmånen att arbeta tillsammans med......